Ågren.
Åhh, den bara slog ner rätt vad det var i eftermiddags. Den stora ångesten. Vad har jag gett mig in på? Och varför har jag berättat för hela världen om det? Har jag verkligen tränat tillräckligt och hur är det nu igen att springa 4,2 mil? Kommer jag klara det? Hur bara kan jag lägga ut så mycket pengar på att få springa en massa mil och dessutom dra med mig maken och brorsan till Åland?
Jag vill krypa in under en sten och gömma mig.
Faktiskt. Helt sant.
Det känns som när jag var en sådär sex år gammal och min mamma hade ett gäng jobbarkompisar hemma över en lunch. Där var en tant som jag fick en alldeles speciell kontakt med och som jag tyckte väldigt mycket om. Hon pratade med mig och jag fick hålla på med hennes hår och så fick jag sitta brevid henne när vi skulle äta.
Jag tyckte så pass mycket om henne att jag ville ge henne nåt av det bästa jag hade och gick och hämtade ett av mina tuggade tuggummin som jag sparade i en exklusiv gömma vid sängen. De satt uppkläggade i en rad på nattduksbordsbenet brevid sängen och sparades till speciella tillfällen.
För att det hela skulle bli en så bra överraskning som möjligt höll jag tuggummit gömt i handen och bad henne blunda och öppna munnen innan jag stoppade in tuggummit i hennes mun. Hon fann sig snabbt måste jag medge och började skratta, men jag kände mig dum, skämdes som en hund och kröp in under sängen i mitt rum. Där låg jag tills alla dumma tanter hade gått hem.
Men jag lovar, jag ska inte gå och gömma mig nu. Det här är ett alldeles normalt tillstånd under uppladdningen och ska gås igenom. Imorrn när jag vaknar vänder det och jag kommer då långsamt börja förvandlas till superkvinnan istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar