Bild på målet

Vad har du för målbild den här gången? frågade min kompis Bettan mig förut idag när vi var ute och promenerade på lunchen.

Oj då, tänkte jag, det har jag ju inte tänkt på. Och jag kan inte använda mig av de tre starka magneterna; champagne, medalj och långklänning som jag drogs emot under Stockholm marathon, för de förlorade all sin dragningskraft så snart jag hade gått i mål. Alltså - vem är det minsta intresserad av att dra på sig en långklänning och dricka champagne efter att ha sprungit 4,2 mil? Vilken urbota dum målbild - den kan jag aldrig mer använda mig av även om den funkade alldeles utmärkt då.

Över huvud taget känns det rätt så overkligt att jag ska ut och springa så långt igen och jag har inte riktigt kommit i stämning än. Dagarna har fyllts till bredden med annat än förberedelser, men det kanske bara är bra att inte ägna för mycket tankar på loppet? Eller så tar jag för lättvindigt på det hela. På söndag lär jag veta om det här sättet att ladda var bättre än då jag gick in för Stockholmsmaran till hundra procent.

Förra veckan hade jag möjlighet att höra Renata Chlumska berätta om när hon klättrade upp för Mount Everest och något år senare cyklade och paddlade runt USA. Hon återkom flera gånger till att det inte var styrkan i hennes ben som tog henne upp till toppen och runt USA, utan att det hela handlade om hjärnan.

Och självklart har hon rätt. Benen må vara vältränade, men efter flera mils löpning vill inte ens de springa mer utan det är hjärnans makt över dem som avgör om jag kommer i mål eller ej. Vi får se vilken målbild jag kan frammana innan jag somnar förberedd, laddad och med pasta i magen på hotellet i Mariehamn på lördag kväll. Som reservplan får jag springa järnet för att hinna med båten hem. Den går halv-3, 6 timmar efter starten på söndag morgon. Finsk tid. Vintertid.