Min pappa var en mycket ekonomisk man. Jag vill inte kalla honom snål, för han var generös och delade gärna med sig, men han hade en fäbless för att köpa "nästan lika bra"-saker. Han riktigt mös när han kom hem och hade handlat något som var nästan lika bra som originalet, men som kostade en bråkdel så mycket. Därför fick jag cykla omkring på en tjeckisk cykel av märket Favorit i min ungdom och istället för den helt rätta blåvita Stigaväskan hade jag en rödvit Hunt-väska till pingisträningen.
Det är också därför som jag åkt mig igenom Renaults hela 60- och 70-talsutveckling eftersom vi istället för SAAB eller Volvo först hade en R4:a, sen en R6:a, därefter en R12:a och till sist en Renault 16. Sviten kröntes förutsägbart med att jag som min första bil köpte en - Renault 5.
Och visst kan jag hålla med farsgubben om att mycket av de billigare alternativen är nog så bra och även gör mig glad när det är dags att betala, men efter att igår ha cyklat på sonens ärvda damcykel, modell gammal, kände jag också hur dåligt det kan vara med riktigt dåliga grejer. Med bara en växel, vingligt styre och oskön sadel gjorde cyklingen mig bara arg och irriterad. Inget av den glädje jag i normala fall känner när jag cyklar fanns där och jag bara längtade efter att få cykla på min alldeles perfekta hoj istället. Och så funderade jag vidare på den här skillnaden mellan riktigt bra grejer och nästan lika bra grejer och lovade mig att bli bättre på att unna mig mer av de bästa sakerna. För det är jag värd, även om jag har ärvt min pappas ekonomiska sinne. Och sonen - han ska definitivt få sig en ny cykel närhelst han ber om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar