Jag avskyr att vara täppt i näsan. Halsont och feber går väl an, men nästäppa är bara för jobbigt. Nuförtiden brukar dessutom förkylningarna sitta i flera veckor, så det enda som gäller för mig är att försöka undvika att bli smittad. På kuppen har jag blivit smått neurotisk.
Överallt hostas det och jag fattar inte varför man är så frikostig med sina förkylningsbaciller. Varför inte bara stanna hemma för en gångs skull och bli frisk istället? Man är inte oumbärlig, det måste finnas tid för den egna hälsan också. Så nu går jag runt som en sur gammal tant på jobbet och spänner blicken i mina hostande kollegor och frågar vasst varför de är på jobbet och smittar ner oss andra. Sen tar jag mig från rummet så snabbt jag bara kan medan jag håller andan.
Hittills har jag klarat mig och för att försäkra mig om att inte få influensan någon gång framåt jul så tog jag influensavaccin i onsdags. Ibland kan man ju få en reaktion av den sprutan så jag höll mig i stillhet igår för att inte sätta fart på några bacilusker. Fick åka tunnelbana och behöll handskarna på hela tiden. Om det vore ok med munskydd skulle jag ha på det också, men nu har vi det tyvärr inte som i Tokyo, just i det här avseendet.
Fortfarande rädd för att väcka någon slumrande förkylningsbjörn bestämde jag mig för att springa extra långsamt till jobbet imorse. Det har jag aldrig provat förut och pulsen klev nog aldrig över 135. Det tog sin lilla tid att komma fram, men det var fantastiskt behagligt att springa så långsamt och hela jag bara skriker efter att få springa på det viset igen. Fullständigt beroendeframkallande. Här försöker man värja sig men vilken go löparbacill jag blev biten av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar