Igår var jag och sprang på löpbandet igen. Tredje gången gillt alltså och just den tredje gången har jag respekt för.
Ofta är den tredje gången den jobbigaste, åtminstone i träningssammanhang. Jag tänker på de gånger jag haft ett träningsuppehåll och ska dra igång igen. Den första gången, då är energidepåerna fyllda, jag kanske inte ger järnet fullt ut, utan träningstillfället löper lite lagom ansträngande och endorfinkicken efteråt gör mig nöjd och glad.
Vid nästa tillfälle (om det sker inom rimlig tid, någon dag efter det första träningstillfället) har kroppen börjat vakna. Jag har ett positivit minne från första gången och kör igenom passet och känner mig fortfarande nöjd.
Sen kommer tredje gången. Då börjar kroppen bli lite ankommen från träningstillfälle 1 och 2, jag har kanske träningsvärk i låren, vaderna, höften och ämnesomsättningen har rubbats. Nånting har satt igång i kroppen. Och det börjar bli dags att prestera.
När det tredje passet väl är över, är också den första puckeln passerad och nu kan träningen starta på allvar.
Gårdagens pass, det tredje på löpbandet, avlöpte ändå rätt så väl. Milen löptes något lite, lite snabbare än tidigare medan det näst sista programmet av amerikanska Biggest looser höll mig sällskap. Senare visades programmet om familjen som först fått ett tvillingpar och som sen när de tänkt sig få ett barn till, fick sexlingar istället. Vissa har sina utmaningar tänkte jag. De har sina och jag har mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar