Samtal med Förnekelsen

Träningslägret rullar på bra. Jag är nu inne på tredje dagen och efter två skidpass och ett löpbands-pass vaknade jag imorse upp med en härligt taggad kropp. Dags för två-timmarslöp. Ute var det 4 grader kallt, vindstilla och molnigt. Perfekt tänkte jag och värmde upp innehållet i Pripps Energy-flaskan, hällde tillbaka det från kastrullen och svepte in flaskan i en tjock strumpa som jag stoppade ner i midjeväskan. Startade GPSen i telefonen och gav mig iväg.

Tänkte att jag inte skulle springa min vanliga tvåmilarunda utan ville testa något nästan nytt. Blandade och gav. Det blev gamla slingor i ny tappning. Kollade djurspåren i snön och såg rumpan på ett rådjur samt en ekorre som var på väg uppför en stam. Inga älgar, inga grisar.

Vid pass 15 km gick det trögt och jag tog mig ett rejält samtal med Förnekelsen. Hela mänsklighetens drivkraft. Den som bl a får oss att föda mer än ett barn.

Först var jag irriterad på den. Tyckte den var oschysst som lurat ut mig på en för lång runda. Som fått mig att ta för lätt på utmaningen. Som gjort att jag trodde det var lätt att springa två mil. Som gjort att jag glömt hur det egentligen är att springa två mil. Det är inte enkelt. Bitvis är det för in i baljan jobbigt. Man vill bara ringa efter en taxi och få skjuts hem.

När jag fått skälla av mig och sakta ner stegen lite och återfått någon form av värdighet började vi samtala och Förnekelsen sa att han aldrig någonsin kommer ändra på sig. Han vill se mig klara av sånt som jag själv inte trodde var möjligt. Han vill att jag pressar mig lite till, tänjer, sträcker. Ser hur långt det räcker. Blir stolt när det räcker hela vägen. Får mig då att förneka att det ens var jobbigt. Får mig att göra om på nytt med tanken att göra ännu bättre.

Jag kom att fördra honom, men tänkte i mitt stilla sinne att jag måste träna mig mer på att hantera de här svåra, tuffa svackorna som jag hamnar i och hitta ett sätt att bättre komma ur dem. Att få i mig mer energi kan vara en sak, men jag funderar också på att helt sonika stanna upp och dra en dans en stund. För stelhetens och omväxlingens skull. Ska testa det nästa gång det blir jobbigt.

Sen så är jag honom förstås också evigt tacksam. Jag älskar mina två barn och är så glad att jag minns förlossningarna som de bästa av upplevelser, nästan smärtfria.

Och förresten, springa två mil - det är ju lätt ju. För att inte tala om ett marathon....