Gammal och klok

Jag håller på att bli klok. Eller i alla fall, försöker bli klokare på vad 17 man ska med visdomständer till? Jag har två kvar på vänstra sidan och med jämna mellanrum, just idag faktiskt, så gör de sig påminda om att de finns när de försöker forcera tandköttet. Det gör ont i hela käken vill jag lova.

För 13 år sedan opererade jag bort de två visdomständerna på höger sida och fortfarande är det bland det värsta jag varit med om. Det är en riktigt ångestfylld historia för alla er med tandläkarskräck.

Jag hade blivit remitterad från folktandvården till käkkirurgen på Karolinska och traskade in där lugn i sinnet frampå förmiddagen. Jag skulle bli omhändertagen av övertandläkaren himself vilket ingav förtroende och jag tänkte att det skulle bli en baggis.

Nu visade det sig att övertandläkaren just den här dagen hade ramlat med cykeln på väg till jobbet och såg förskräcklig ut när jag visades in i behandlingsrummet. Han hade skrapsår i ansiktet och på händerna, dessutom haltade han lite när han gick. Oj då tänkte jag, men jag kan väl inte vända i dörren heller? Det vore ju oartigt.

Så jag tog plats i stolen och bedövades på högersidan. Tandläkaren tyckte att det var lika bra att ta bort visdomständerna både ur över- och underkäken när vi ändå höll på. Ja, jo, det blir nog bra tyckte jag med.

Finns det något ställe där man är lika värnlös som i en tandläkarstol? Munnen full med bomullstussar, vattensugar och så den där brickan med borrmunstycken strax ovanför bröstet som man slår i så fort man vill höja handen och försöka få lite uppmärksamhet. Därtill står en sköterska och en tandläkare på var sida om stolen likt pansardörrar och effektivt täcker alla tänkbara flyktvägar. Det jobbigaste är att dörrn in till behandlingsrummet alltid lämnas öppen så varenda kotte som går utanför ser allt som pågår här inne.

Nåväl, bedövningen tog som den skulle och tandläkaren gav sig på tanden i underkäken. Den blev han tvungen att dela i fyra delar för att överhuvudtaget kunna rucka. Rötterna satt djupt långt ner i knävecket. Han fick ta den stora tången för att få ordentligt med kraft för att dra upp tandbitarna. Jag höll emot med alla halsmuskler när han drog annars hade han fått loss huvet också. Jag lovar. Det kraschade och det kändes som en evighet att få loss den första biten.

Mitt i det här händer det som alltid händer när jag är hos tandläkaren. Det kommer in en tandsköterska som har en fullständigt irrelevant fråga till de som jobbar i mitt rum. Gärna om någon annan patient och på ett språk som är obegripligt. Eller så är det en annan tandläkare som kommer in och som inte kan det här med hur han/hon ska registrera i datorn (ok nu är det många år sen jag var hos tandläkaren, så nu kanske de har lärt sig) och behöver sköterskans hjälp.

Just den här dagen kom det in en sköterska och började prata hårvård med min sköterska. De glömde helt och hållet bort att jag låg där utan pratade väldigt ingående om en frisör som hade ett dataprogram där man kunde lägga in en bild på sitt ansikte och sen prova olika frisyrer mot det. Jag slog och slog i brickan men ingen reagerade. Tandläkaren var lika fascinerad av frisördataprogrammet som min sköterska.

Till slut återgick de i alla fall till sitt jobb och så småningom kom jag ut därifrån. Det sista jag hörde var att jag skulle boka in en tid i månaden efter för att ta de andra två tänderna. Vilket jag såklart inte gjorde. Eller rättare sagt, jag gjorde det för att hålla skenet uppe, men avbokade så fort jag kom hem.

Nästa dag hade jag fått ett blåmärke utmed hela halsen.

Och nu sitter jag här 13 år senare och äter Ipren för att lindra värken när tänderna ska fram. Mycket bättre än att ta bort dem tycker jag. Är jag riktigt klok?