Årets vackraste långpass

Hur beskriver man ett av de bästa och vackraste löppassen man någonsin varit med om? Kanske genom att titta tillbaka på vad jag normalt har att jämföra med, t ex långpassen den 14 april eller den 22 april. Eller kontrasten mot vinterpasset bara någon vecka tidigare, den tredje advent.

"Dit bort, till den längst bortersta udden vill jag springa", tänkte jag så fort jag såg den. Vi hade just gjort oss hemmastadda i det hyrda huset på Costa Brava-kusten, där vi gömde oss för julstressen och var ute på en inspektionsrunda i kvarteret då vi kom upp på en utkiksplats med en fantastisk utsikt över Medelhavet. Längst bort i horisonten skymtade fyren i Tossa de Mar och jag kom ihåg den underskönt vackra vägen mellan Sant Feliu de Guixols och Tossa de Mar som vi åkt en gång förut.

Costa Brava-kusten


















Lite som en vinthund gick jag de första dagarna och väntade jag på att få dra iväg. Sprang ett kortare pass på lördagen och njöt av att kunna springa i kortärmat. På söndagen rörde vi oss mest bland caféerna och vände upp näsan mot solen. Sen blev det julafton och då åkte vi in till Girona. Men sen kom juldagen, och då passade det bra med ett långpass. Maken och äldsta sonen lovade att agera dryckesstation på vägen och inte minst lika viktigt, skulle skjutsa mig tillbaka när jag väl nått fram till Tossa.

Nu var det äntligen på riktigt, nu sprang jag vägen jag tänkt på i flera dagar och det är nu det blir så svårt att beskriva storheten med det här. Krasst sett utifrån var det 22 km asfalt med många, långa, branta backar uppför, men också lika många backar nedför. Lägg till en oändlig mängd repris-kurvor dvs förvillande lika kurvor som följer bergets krusning och så lite trafik att jag kunnat springa mitt i vägen om jag velat. Bara nån gång var femte minut eller så kom en bil, motorcykel eller någon cyklist.

Men alltså, DET VAR SÅ VACKERT. Så fantastiskt! Tittar man ut över branterna hisnar det, långt därnere slår vågorna mot klipporna och här och var ligger det fina små sandstränder. Vattnet skiftar mellan blått och grönt. I några av vikarna klättrar förvuxna fiskebyar upp för berget med en del hus som är bland det lyxigaste jag någonsin sett. Tänk att få bo så.

Nu står det mesta tomt i väntan på nästa sommars semester, här och var hörs någon vakthund skälla, annars är det knäpptyst. Kilometer läggs till kilometer men jag har inte bråttom, vill inte att det här ska ta slut för snabbt.

Efter 12 km kommer vätskestationen ikapp mig och jag får lite hejjarop och applåder och ett kort avbrott. Fyller på med energidryck och saltgurka, talar i tungor om hur vackert det är och hur bra det går, endorfinerna sprutar i kroppen. 

Framåt 20 km börjar kroppen kännas sliten, upp- och nerförsbackarna känns i vaderna men nu är jag nästan framme. Passerar Tossa de Mar-skylten och fortsätter ner till stranden där jag trotsar datumet i kalendern. Drar av mig träningskläderna och slänger mig i havet. En stund senare blir jag bjuden på en nygjord paella på en av restaurangerna. Vilken underbar dag!

När solen så småningom går ner står vi återigen på utkiksplatsen och blickar bort mot fyren i Tossa de Mar och det känns på ett alldeles särskilt vis att veta att jag har tagit mig hela vägen dit springandes. Ända dit bort till den bortersta udden.

Ett gott slut och Ett Gott Nytt År önskar jag dig.

Tredje advent

Jag fascineras lite av det här med minusgrader. Det är så obarmhärtigt på nåt vis. Vid minus fryser vattnet och det sker direkt när kvicksilvret kryper under nollan. Ingen pardon.

Det går inte lika fort att klä på sig nåt lager extra, hoppa i spikskorna och sticka ut på en löprunda. För det krävs någon dags acklimatisering till kylan först.

Men, nu har jag vant mig. Dagens löprunda var den fjärde i snömodden och jag börjar återigen få kläm på hur många lager kläder som behövs vid olika minusgrader. Det är stor skillnad mellan minus åtta och minus en och jag är väldigt glad för att jag redan har kläder för hela skalan ner till minus 10-12. Där går min gräns för löpning. Minus 15 för cykling.

Särskilt glad den senaste veckan har jag varit för mina Icebugs. Löpskorna med isdubbar. De funkar superbra i det här väglaget när det ligger som en madrass av snö på vägarna. Det är mjukt att springa på samtidigt som jag får bra fäste.

Annars var det rätt grått ute idag och jag såg för en gångs skull hur ful min väg var. Gråbrun snömodd, bilar som skvätte upp brunt smältvatten, industribyggnader och halvfärdiga nybyggen.

Men även om det var grått och fult runt omkring mig var det vackert inombords. Löpningen funkade perfekt och hade det inte varit för adventsfikat som stod och väntade därhemma hade jag (kanske?) kunnat springa hur långt som helst.

Vilken härlig känsla även om formtoppningen kommer ett halvår för tidigt.


Grå, grå, vägar och vatten

Katten och jag

Vi vaknar strax före sex. Det blåser som sjutton därute. Under natten har det trillat ner några decimeter lätt pudersnö. Katten sitter i fönstret och tittar ut, värmd av elementet. Han kommer inte gå ut så mycket idag.

Inte jag heller, men vilken underbar dag det verkar bli, så länge man är rätt klädd förstås. Sånt här väder väcker norrlänningen i mig. Tänk att få pulsa fram i snön, åka skidor, eller pulka. Göra snöänglar. Känna kylan bita i kinderna. Och sen få komma in i stugvärmen och dricka varm choklad. Gå runt i långkalsonger och bara mysa.

Men nu är jag ju storstadsmänniska så jag tar bilen till jobbet, lämnar av maken vid centralen så han kan ta sig till sitt jobb i Katrineholm. Stadens puls är märkbart lugn. Gatorna är fulla av snö så man får köra lugnt, känns lite som jag kör omkring i någon stad i Dalarna eller Jämtland.

Trots att jag har så kort gångväg från bilen till jobbet så har jag byltat på mig ordentligt, mössa, handskar, överdragsbrallor, varma kängor. Motstår lusten att sätta mig på rumpan och åka utför trapporna från Regeringsgatan till Birger Jarlsgatan. Tar några kort istället som jag kan ha på min datorskärm idag.

Som jag kan titta på och längta ut likt katten som sitter därhemma i fönstret.

Å än slant hon hit

I fredags när jag promenerade till jobbet halkade jag vid Pampas marina på en översnöad isfläck och föll handlöst bakåt. Slog i bakskallen men reste mig upp lika snabbt som jag ramlat. Himlarns vad förvånad man blir när sånt där händer. Det går så snabbt. På en mikrosekund så ligger man där på rygg och sprattlar med benen i luften och känner sig som en skalbagge på rygg. En bil gled sakta upp bredvid och två hamnsjåare vevade ner rutorna och frågade hur det hade gått. "Ingen fara" svarade jag kavat och försökte se oberörd ut.

Det kändes inte heller så mycket just då men frampå eftermiddagen smög sig en lite dov huvudvärk på och lite senare satte en rätt kraftig träningsvärk runt nacke och hals in och det har jag dragits med sedan dess. Nåväl, jag hade mössa på mig och kapuschongen på jackan lindrade fallet så det kunde ha varit värre.

Jag tar det lugnt med löpningen tills vidare men cykla funkar bra. Särskilt nu när jag har bytt till vinterdäck så här lagom till varga-vintern. -11 grader var det imorse. Om två veckor byter vi vinter mot svensk försommar då vi åker till norra Spanien för att fira jul. Där lär det vara halkfritt så man kan ta sig en och annan promenad utan att trilla omkull. Längtar.

Träningsstatus

November artar sig till att bli en riktigt bra träningsmånad. Jag loggade nyss den 29e träningstimmen för månaden på jogg.se, vilket är all time high sedan jag började föra bok över tränade pass. Och än är inte månaden slut, inte krutet i gumman heller så det hinner nog trilla in några timmar till innan vi skriver december i kalendern. Det känns himla bra att vara på gång igen.

Egentligen hade jag inte planerat att träna så här mycket, det liksom bara blev så. I och för sig gick jag ut starkt i början av månaden och cyklade de 8 milen till landet. Följde sedan upp med dubbla löppass, till och från jobbet samma dag flera dagar under månaden, liksom promenad till och från jobbet samma dag, åtminstone en gång. 3,5 timmes promenerande samma dag räknar jag faktiskt som träning, det bygger psyke och uthållighet.

Och så har det blivit en hel del cyklande fram och tillbaka till jobbet. Imorse kände jag för att cykla lite extra så jag plussade på rundan runt Riddarfjärden på väg till jobbet. På vägen hem stannade jag till på gymmet och körde ett danspass, vilket gjorde dagen till en riktig Happy måndag.

Löpningen löper på om man får vara lite ordvitsig. Det går bättre och bättre men jag är inte riktigt ikapp vårens form än när det gäller långpassen. Sprang 18 km förra söndagen vilket gick rätt ok, men det känns fortfarande långt till 27-30 km. Det får bli vinterns uppdrag.

Vintern ja, den verkar vara på väg nu. Dags att byta till vinterdäck på cykeln. Och kanske få plocka fram skidorna igen. Det ska blir jättekul att få ställa sig på dem igen. Vad mycket roligt det finns att träna! Och vad bra att december har en dag till jämfört med november, då kanske jag får till ytterligare ett all time high innan året är slut.

En kväll på travbanan

Ikväll blir det inte så mycket tränat. Desto mer spel och dobbel.

Mitt gym

I väntan på att danspasset ska börja slår jag mig ner i en av fåtöljerrna på gymmet. Tittar ut över alla som tränar vid maskinerna. Det är mycket folk i lokalen såhär på måndag kväll efter jobbet. I bakgrunden spelas musik men mest hörs surret från löpbanden som rullar på, alla banden är upptagna. Faktum är att det rycker lite i löpbandstarmen, det var väl senast i våras som det begav sig? Men än är vädret för bra ute för att springa inomhus, löpbandet får allt vänta.

Folk ser rätt vanliga ut tänker jag. Ingen utmärker sig på något särskilt vis, det är ok att klä sig som man vill och har man bilringar runt magen så är det ok det med. Tror det är därför som jag trivs så bra här.

Jag har gått här av och till i en massa år. Har gjort något halvhjärtat försök att "lyfta skrot" och körde efter ett program ett tag, men ärligt - det är inget skoj. Nej, jag kommer hit för gruppträningarnas skull, de ger mig en massa energi.

En del tränar stenhårt, svetten lackar, blicken är fokuserad. Andra trampar på motionscykeln och läser en bok samtidigt. Just den kombinationen har jag faktiskat lite svårt för, mest för att det sänder signaler om att träningen är så tråkig att man måste göra något annat samtidigt för att få tiden att gå. Fast vem är jag att döma? Hade personen haft en ljudbok i öronen istället hade jag inte brytt mig. Det är väl bra att det tränas oavsett på vilket sätt?

Men på dansen går det varken att läsa eller lyssna på bok. Här är det musiken som regerar och Jocke instruktör är kung. Vilket drag! Det är mycket koordination med snurrar och vändningar, kanske inte så lätt för nybörjaren, men stegen sitter efter några gånger. Idag lyckades jag få på mig brallorna som saknar resår och hade ett fasligt sjå att hålla dem på plats. Fick dra upp dem var och varannan minut.  Men det spelade ingen roll, jag blev glad och lycklig ändå och på mitt gym får man ju klä sig som man vill. 

Stockholm vaknar

Vissa morgnar är vackrare än andra och imorse var det något alldeles särskilt vackert.

Jag tar mig en promenad till jobbet. Det är ett skönt komplement till löpning och cykling. Ger mig av strax före 7 och går raskt förbi de stackarna som står vid busshållplatsen och väntar på buss 113. De kan få vänta hur länge som helst.

Nere vid Bällsta bro ligger vattnet som en spegel. Det ryker lite på ytan och är bedårande vackert. Jag följer gångvägen längs med Ulvsundasjön. Möter några morgonlöpare. De ser starka ut.

Invid strandkanten står en *googlar* häger (! Va finns det såna i Stockholm?) och spanar efter brudar,. Eller kanske käk.

Det tätnar på något på gångvägen när jag kommer över till Kungsholmen. Fascineras över scenen vid St Eriksbron. Tänk så många människor som är på väg på så många olika vis; bil, fjärrtåg, pendeltåg, tunnelbana, buss, på cykel, till fots och alla finns de just vid den där bron, ovan eller under.

Kommer fram till Kungsgatan och människohorden tätnar. Kungsgatan är nästan exakt en km lång, det vore kul att köra tusingar här någon kväll när trafiken inte är så påfallande som nu.

Vid Hötorget kämpar försäljarna med sina frukt-och svampstånd. Här blir det snart en köpfest, ett skådespel bara det.

Nu är jag snart framme och börjar längta efter en fika. Det blev en härlig start på dagen och över alltihop lyser moder sol. Hoppas du får en fin fredag.

Stockholm vaknar

Fjärde gången gillt

Att gå lopplös är inte bra för träningsmoralen, så igår anmälde jag mig till Stockholm marathon. På´t igen för fjärde gången alltså. Ett tag funderade jag på Barcelona marathon den 17 mars och kanske har jag inte släppt den tanken än men samtidigt kanske jag vill skida Vasaloppet en gång till och just de två loppen ligger för nära varandra i tiden för att jag ska kunna köra båda.

Annars rullar det på rätt bra med träningen nu. Det känns verkligen bra och är roligt och jag har dessutom äntligen lyckats knäcka koden för hur jag ska få till fartträningen. Den som jag grunnat långligen på och gruvat mig alldeles särskilt för istället för att bara köra någon av de 1000 olika varianterna som finns. Det har definitivt blivit en hang up för mig. Hur få till någon form av intervallträning?

Men som sagt, nu har jag hittat ett sätt och en tidpunkt som passar mig perfekt. Jag gör det på morgonjoggen och med enklast tänkbara upplägg, varannan låt i lugnt tempo, varannan låt i snabbt tempo. I och för sig har jag bara kört det två gånger men jag tror starkt på det här. Ett stort problem har ofta en enkel lösning sägs det och det stämmer väldigt bra in på det här "problemet". Med tiden kan jag säkert utveckla intervallerna om jag vill det men just nu är det viktiga att få till någon sorts fartträning över huvud taget.

Den 1 juni (om inte tidigare) får jag ett kvitto på hur bra det här upplägget var. Känns som jag har en ocean av tid att träna på.

Vända blad

Det här inlägget skulle kunna heta Själv är bäste dräng, Ont ska med ont fördrivas eller Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken.

Det där bröst/rygg-onda jag dragits med sedan Stockholmsmaran verkar ha försvunnit. Jag hoppas att jag inte ska behöva beklaga mig en enda gång till men eftersom det har påverkat mig under så lång tid vill jag nu berätta "hela historien".

Vad har hänt
Vid 15 km på Stockholmsmaran högg det till i bröstkorgen och det blev tyngre att andas. Jag klev av vid 28 km och sedan dess har jag haft ont i bröst/ryggkorgen. Jag har kollat hjärtat och röntgat lungorna – allt ok. Doktorerna har sagt att problemet suttit i mjukdelarna, dvs musklerna, brosket och senorna runt revbenen.
Jag har testat att äta Voltaren – helt utan effekt. Jag har testat att smörja in mig med Voltaren – i princip utan effekt. Jag har behandlat mig hos naprapat – rätt god effekt, men har inte blivit fullt ut ok ändå.

Hur det hela började
Upprinnelsen tror jag faktiskt var Vasaloppet. 9 mils diagonalande i en diagonal-otränad kropp frestade antagligen på mer än jag fattade, även om jag inte hade några besvär varken under eller efter loppet. Men sten lades till börda och under våren körde jag efter ett träningsprogram och sprang en hel del långa intervallpass med pulsklocka. Den lilla ploppen som hör till pulsbandet som man fäster runt revbenen tryckte på på just det stället där jag gått och haft ont. Den tredje faktorn som fick bröstryggen att gå i baklås tror jag var de nya löparskorna. Även om de i sig inte är dåliga, så blev löpsteget kanske något annorlunda och sände stötvågor genom ryggraden på ett annat vis än vad de förra skorna hade gjort.

Upplösningen
Härom morgonen vaknade jag redan vid fyrasnåret och kunde inte somna om (det här med sommar/vintertid gör en smått förvirrad, vad är egentligen klockan?). Låg och funderade på vad jag skulle ta mig till med min rygg. Var det dags för ett nytt doktorsbesök och vad skulle hon i så fall kunna göra – ge mig starka tabletter eller en remiss till sjukgymnast?

Inget av det lockade, så jag funderade vidare. Vad hade naprapaten gjort som var så bra? Jo just det, den där akupressuren precis invid ryggraden gjorde susen. Den där när hon trycker ner tummen på ett ställe och håller kvar i någon minut och det gör så ont att man bara vill ställa sig upp och ge henne en rak höger.

Hmm, tänkte jag vidare. Det där var ju en idé. Jag hade ju den där osköna piggen som jag använt tidigare (se länk här), den kunde jag lägga mig på, det borde ha samma effekt som naprapatens tryckningar. 2 minuter senare låg jag på piggen och lät den trycka sig in i min rygg. Låg så i 10 minuter innan jag flyttade piggen uppåt utmed ryggraden en aning. Höll på så i nästan två timmar innan det var dags att kliva ur sängen och cykla till jobbet. Inte en kvadratcentimeter av övre ryggen hade sluppit undan, det är verkligen vad man kan man kalla akupressur det!

Frampå kvällen hade jag sån värk, typ träningsvärk i hela övre ryggen, att jag inte orkade vara vaken längre än till nio. Vaknade morgonen därpå och döm om min förvåning när allt det onda var som bortblåst. Helt overkligt. Det är 5 månader sedan jag sist kände det så här. Det är nu jag vill ropa Hej! - men är jag verkligen över bäcken än?

Vad lärde jag mig
Jag hade velat skriva: Att lyssna på kroppen, men det är så svårt ibland att fatta vad den säger. Jag kör på och det funkar finfint, så jag fortsätter och det funkar fortfarande jättebra, men så en dag, bara sådär så går det inte bra längre. Det jag dock vet är att samtliga åkommor jag ådragit mig sedan jag började träna för marathon har avhjälpts med någon form av blodgenomströmmande behandling, som massage, stretch, akupressur eller bara vanliga varma bad. Det är bra att veta, men nu hoppas jag att det här skadekapitlet är över. I nästa kapitel får du istället läsa om mer träning på väg mot det stora målet, maran under fyra timmar.

Lapp på lapp

Det är inte utan att man tänker tillbaka på Stockholm marathon när man tittar ut genom fönstret. 4 grader, 18 sekundmeter och hällregn. Tänk att några sprang i bara små shorts och linnen.

Själv vägrar jag frysa så jag har rejält med kläder på mig nu inför cyklingen hemöver. Fyra lager upptill, tre nedtill, mössa, buff och handskar, överdragsskydd över skorna. Allt toppat med reflexväst och cykelhjälm. Det lär bli svettigt inunder. Precis som jag vill ha det.

Och nu?

Ibland är det bra att det går dåligt. Maken har däckat och ligger febrig och snörvlar. Utan honom hade det i alla fall inte blivit någon Ålandsresa, så det var bra att jag ställde in loppet redan tidigare i veckan så han kan vara sjuk i lugn och ro. Tänk om jag istället hade varit i form de luxe? DÅ hade det varit rent smärtsamt att få ställa in.

Nä, besvikelsen över det inställda loppet är borta och jag hittar än det ena, än det andra att glädja mig åt istället. Särskilt glädjs jag åt att träningen äntligen funkar så bra. Det tar alltid några månader att komma igång igen efter ett längre uppehåll, både mentalt och fysiskt men nu känns det som att jag kommit upp på en ny platå och det går rätt friktionsfritt att köra den träningsmängd per vecka som jag tycker om att ligga på, mellan 5-7 timmar per vecka. Det vore svinbra att få köra vidare på den här mängden några månader till utan avbrott så att jag får möjlighet att intensifiera träningen och bygga en starkare och uthålligare kropp.

Mina analyser från tidigare lopp har visat att jag måste träna mer löpning över huvud taget och jag måste få upp farten så att jag orkar hålla en högre snitthastighet maran igenom, så det kommer jag ägna resten av hösten och en del av vintern åt.

OK, Ålandsmaran har jag kommit över, men jag tycker det är synd och skam att missa det goda smörgåsbordet på Ålandsbåten, så ikväll bjuds det på sillar, janssons frestelse, köttbullar, prinskorvar, kallskuret, och minst fyra sorters efterrätter här hemma. Nån dans till kaffet lär det dock inte bli.

Passar på att önska er som springer på Åland imorgon, antingen helmaran eller halvmaran lycka till. Hoppas det går riktigt bra för er.

Tiden rinner ut

Kroppen svarade inte riktigt som jag hade hoppats på när jag var ute och sprang i lördags. Istället för det förhoppade "redo" sa den "hold your horses".

Ibland hör jag mig prata om Åland marathon med sån liv och lust att man kunde tro att det ett fantastiskt lopp, minst i klass med New York Marathon. Det verkar som att jag missat det där med den ödsliga landsvägen, det råkalla vädret och den tidiga morgontimmen.

Men faktum är att jag gillart skarpt. Jag och hejjaklacken (maken och brorsan) har fått till en tradition kring både resan dit, då vi äter gott smörgåsbord på färjan från Kappelskär, det lyxiga boendet på hotell Arkipelag i Mariehamn, hur vi samarbetar under loppet - klacken får sovmorgon och dyker upp när jag kommit lite drygt halvvägs. De följer mig sen troget och hoppar ur och i bilen med någon kilometers mellanrum och hinner precis dra någon hejjaramsa innan jag sprungit förbi. Och så eftersnackar vi hela vägen hem på färjan från Mariehamn till Stockholm.

Det ger oss en möjlighet att vara tillsammans på ett sätt vi annars aldrig tar oss tid för. Men - i år blir det ingen Ålandsresa vilket är lika dystert som den gråa kulissen jag löpte i i lördags.

Jag skulle så gärna vilja lägga till nog, att det nog inte blir någon resa, men det är nog för sent även för nog.

Istället ska jag gråta ett tag.

Kyla vs Värme

12 timmar senare var det dags för löpning igen. Jag gillar det träningsupplägget, cykel till jobbet och löpning hem ena dagen och sen löpning till jobbet/cykling hem nästa dag.

Idag var det en något stelare kropp som gav sig iväg och det blev inget riktigt flyt i löpsteget förrän jag sprang in i tunneln där det var varmt och skönt. Det börjar alltså bli dags att uppgradera outfiten, inte bara med mössa som jag fått på mig, utan även med långkallingar.

Fast i helgen hoppas jag få springa i linne och kortbyxor då vi åker till Brindisi i Italien över weekenden. De lovar 26 grader där på lördag.

I min Spotify

Vila ger definitivt kraft och det gick jädrigt bra att springa hem idag.

Vi har ju flyttat jobbet så jag håller på och lär mig nya vägar till och från jobbet. Hem brukar jag cykla via Kungsgatan och där är ett sånt folkliv som jag är helt ovan vid att se. Plötsligt märks det att man bor en storstad. Det är kul med lite nytt.

Idag sprang jag genom tunneln som går från Birger Jarlsgatan till Sveavägen. Den är klart suggestiv. Och helt perfekt för att köra intervaller i på vintern. Men då får man mog göra det en sen kväll för det är full gång- och cykeltrafik där under rusningstid.

Jag kände mig stark idag vilket inte är en dag för tidigt. Nu är det bara tre veckor kvar till maran och jag märker att jag far bort i tankarna mer och mer. Börjar fokusera, mobilisera kvinnomod och jävlar anamma. Ser mig själv under den fjärde magiska, avgörande timmen. Löpandes det eNa steget efter det andra, matandes kilometer på kilometer. Vädret är grått. Sambaorkestern fryser.

Jag har gjort en ny Spotifylista som hjälper mig på passen. Den heter Nu jävlar och finns här:
Nu jävlar

Fast just idag lyssnade jag på den gamla listan, den är bra den med även om den är något längre än de 3 timmarna, 59 minutrarna och 55 sekundrarna som den heter.
Maran 3:59:56


(sen har jag en lista för alla med brustna hjärtan som jag gjorde åt kompis i våras. Hon behöver inte den listan längre.)
Brustna hjärtan


Tunnelseende

Vila=träning

Veckan bjöd mest på cykling. Jag blev allt lite trött i löparmusklerna efter den där 2-milaren förra lördagen så tisdagslöpet blev mest ett stappel. Men jag tror på vila (?), att det kan göra lika gott som att träna mer, så jag tar nya tag inför veckan.

Igår hjälpte vi makens chef att flytta. Chefen kommer från Barcelona och damp ner på fabriken i Katrineholm i december förra året. Omplacerad inom koncernen. Föreställ dig skillnaden, Barcelona i december jämfört med Katrineholm i december.

Han provade på att veckopendla några veckor, men det var faktiskt dödsdömt från början, så efter jul flyttade hela familjen till Stockholm. Barnen blev glada för de skulle få bo närmare jultomten. Mmmm, right. Men det har gått bra för dem, ungarna har fått kompisar och verkar trivas bra. Chefen förvånas över att bussar och tåg går i tid. Han är dessutom en långlöpare och har kommit till jobbet många morgnar, lyrisk över hur vackert det varit på morgonens löprunda utmed Djurgårdskanalen.

Eftersom de inte känner så många än och vi har två starka söner hjälpte vi dem att flytta nu när de hittat en lite bättre lägenhet. Idag är jag den enda i familjen som har träningsvärk i armarna. Jag som är den enda som tränar.... Det säger väl allt. Vila=träning.

Skor

Det här med skor är inte lätt. Det finns ju hur mycket som helst att välja på. Hur ska man egentligen veta vad som passar bäst? Själv går jag på märke, pris och känsla för att hitta rätt.

Det rekommenderade priset för skon vill jag ska ligga på mellan 1100-1500 för att jag ska känna mig trygg i att det är en tillräckligt bra sko jag är på väg att köpa (även om jag sällan köper till fullpris utan letar mig till outletlador och köper förra säsongens modell). För det mesta blir det en sko av märket Saucony eftersom de passar mina breda ankfötter med högt fotvalv och smal häl. Känslan ska var fluffig.

Till Ålands marathon för två år sedan köpte jag en modell som jag trivts riktigt bra med. När det var dags för nyinköp förra våren köpte jag samma modell igen. I vintras behövde jag återigen köpa nytt men då fanns inte modellen längre så jag köpte ett par Mizuno som jag aldrig blev kompis med. Därefter köpte jag ett par Saucony, ett par blå (alltså, det här med modellnamn och allt - jag orkar bara inte...).

Inte heller de var jag helt nöjd med. För något år sedan ändrade jag mitt löpsteg så att jag landar på framfoten istället för på hälen och just med de här skorna var det svårt att få höger fot att landa som jag ville. Den liksom klampade som en träsko när jag satte den i backen. När så den här historien med låsningen i ryggen/bröstkorgen rullade upp funderade jag på om det hade med skorna att göra så jag köpte mig ett nytt par Saucony, ett par rosa (härligt fluffiga) den här gången.

De känns bättre men nu är det vänster fot som klampar i backen. Men så fick jag en snilleblixt och imorse testade att springa med den blå på vänster fot och den rosa på höger. Det funkade bra men det behövs nog några mil till innan jag kan utvärdera fullt ut. Teoretiskt sett borde det vara fullträff eftersom jag oftast är sned i höften vilket gör att ena benet är längre än det andra. (Det är bara efter naprapatbesöken som höften är rak, efter några dagar åker den sakta men säkert tillbaka i fel-läget igen (ja, jag vet, det är inte bra och jag borde göra något åt det).) Varför då utgå från att man måste ha likadana skor på fötterna?

Rapport följer.

  
 En-sko, två-sko, trä-sko

X-tra power

Stocken extra tung idag, genomregnad. Då blir jag extra schtarkk.

Där satt den

Hela veckan har jag laddat för att om lördag springa 20 km. Årets kanske viktigaste 20 km. Träningsformen har åkt berg-och-dalbana sen i juni och de här 2 milen skulle tala om för mig hur möjlig en mara inom en månad skulle te sig.

Både kropp och knopp var med på noterna, det kändes nästan lite adrenalintstint när jag drog på mig löparstassen, som om det vore tävlingsdags. Tankarna gick till dem som skulle springa Lidingöloppet, vilket bra väder de skulle få, men å vad glad jag var att jag inte stod på startlinjen. Det hade varit helt fel för mig. Dagens runda skulle enbart handla om att hitta löpglädjen och känna på distansen. Planen var att köra på låg puls, mellan 135-145 och att riktigt njuta av att få vara ute och röra på mig.

Förberedelserna kunde inte ha gjorts noggrannare. Jag sov som ett barn natten mot lördag, efter en del ombyten hittade jag den perfekta klädkombinationen och jag fick i mig alldeles lagom med frukost. Det kändes ok i ryggen/bröstet. Till och med vädret var perfekt när jag stack iväg, 12 grader, soligt mellan molnen. Det fanns ingenting som störde mina tankar, ingen stress eller andra viktiga saker som måste göras. Jag laddade Spotify med Mozarts Requiem (funkar väldigt bra att springa till) och gav mig iväg. Ivrig, förväntansfull.

Och det gick som smort. Det gick så himla bra, första milen bara rann iväg. Hux-flux var jag halvvägs och sprang in på Preem-macken på Norrmälarstrand för att fylla på depåerna. Rädd för att dippa under sista milen testade jag en energi-kombo grande de luxe på Gainomax och Powerade. Den verkade funka bra för jag höll ihop även sista milen.

På Kungsholms strand kom jag i takt med en kille som körde intervaller. Det blir gärna lite konstig stämning i de situationerna innan man fattar vad som pågår. Vi sprang om varandra fyra gånger innan han var klar och vände om.

Under sista kilometern hamnade jag i lämmeltåget av karlar i jeans på väg till Solvalla. Nästan alla med ölflaska i hand. Väl hemma tog jag en lång stretchning och toppade den här lyxiga lördagsförmiddagen med en varm välgörande bastu. Livet på en pinne. Jag kan bara säga att jag älskar att springa när det är så här och det var så skönt att hitta tillbaka till den känslan.

Dagens mission complete alltså.

Morgonstund har regn i mund

Idag jobbar jag hemma. Kontoret ska flyttas idag och jag har ingen plats att sitta vid. Det är bra att kunna sitta hemma ibland och jag gör det någon gång då och då när jag behöver grotta ner mig i nån arbetssyssla som kräver extra koncentration.

Men att sitta hemma har oftast en direkt påverkan på veckans träningsmängd. Det händer aldrig att jag ger mig ut på cykeln i ottan för att landa hemmavid en halvtimme senare.
Det blir ingen löprunda heller. Istället myser jag runt i hemmet den tid jag annars skulle ägna mig åt att transportera mig till jobbet. Slår igång tvätt-och diskmaskinerna, tar en lite längre fika och sätter sen igång med jobbet vid 8.

Imorse vart det andra bullar. Full av energi efter att nu äntligen verka vara återställd (Gud eller nån, låt det vara sant) och ha gått på två härligt uppiggande pass på gymmet (dans i onsdags och boxning igår) ville jag inte missa morgonstunden. Klart mör efter boxningen fick det bli en återhämtande promenad så strax före sju trotsade jag regnet och vandrade iväg runt flygfältet.

Det blev en fin start på en förhoppningsvis bra dag, förlovningsdag och Stora-Lennart-dagen som det är.

Här är ett axplock från hur det såg ut .

Segt som snus

Det går lite trögt för tillfället och jag undrar om jag verkligen kommer hinna schyssta till mig i tid till Åland marathon. Idag var jag hos naprapaten igen och jag kan bara hoppas att de två stora knakelibraken hon fick till i ryggen gjorde underverk. Det tar någon dag till innan behandlingen gjort sitt, men peppar, peppar, det känns redan mycket bättre.

I helgen hade jag tänkt få till en tvåmilare, det var alldeles för länge sen sist, men av det bidde det inte ens en tummetott. Jag mådde helt enkelt inte bra, hade huvudvärk och var trött i hela kroppen, så istället låg jag i soffan och läste boken om Steve Jobs hela helgen. Jag läser sakta så det var bra att ha all den där tiden.

Nä, motivationen är inte riktigt på topp, men jag har som tur några bra verktyg i min verktygslåda för att sätta fart på den. Det handlar om kombinationen mat, sömn och träning. Alla delar påverkar motivationen och de kan skruvas till både ett och två snäpp för att öka fokuseringen och framkalla en positiv spiral.

När det gäller träningen behöver jag några uppmuntrande pass på gymmet. Just i den här skarven mellan sommar och höst när det blir allt mörkare och kyligare känns det ibland så motigt att ge sig ut på en löprunda, det är oroande enkelt att hitta på en anledning till att ställa in. Då tycker jag det är skönt att kunna bryta av med några pass inomhus. Boxning och dans är mina favoritpass, de är roliga och ger riktigt mycket energi samtidigt som de bygger styrka, smidighet och kondis.

Ännu finns tid att smida och jag har inte kastat in handduken riktigt än. Men det börjar bli knappt om tid. Om lördag får det allt bli ett långpass annars är risken stor att det inte blir nåt av den här marathonsatsningen.

Tour de Torö

Till slut bestämde jag mig för att inte starta i Stockholm Halvmara. Istället gav jag mig ut på en lugn jogg på 14 km. Det kändes riktig bra så nu är det bara att bygga vidare på grunden som är lagd för att bli riktigt vass till Åland marathon istället.

Vi har varit på landet i helgen och i närheten ligger Torö stenstrand. En kort bit utanför stranden, i havet, ligger landsortsdjupet med respektingivande 459 meters djup. Det gör att bottnen grundar upp snabbt mot land och när det friskar i bildas det jättehöga vågor vilket gör stenstranden till en av få stränder i Sverige där man kan vågsurfa. I fredags blåste det som bekant och på vägen ut till landet låg bilarna med surfbrädor på taket på rad. Vi förundrades över viljan att hoppa i det kalla vattnet en fredagkväll med en hel veckas jobb i ryggen. Men de här surfmänniskorna är annorlunda, tur är väl det. Det är kul att titta på dem när de fångar vågorna.

SM i vågsurfning anordnas en gång per år, men är väldigt svår att tidsbestämma eftersom det behövs stora vågor, så det anordnas någon gång från november till februari. Bara någon dag innan går det ut en varning till dem som ska tävla och de får se till att med sådär kort varsel ta sig till Torö. Snacka om svårigheter att träffa formkurvan. Där gäller det verkligen att inte känna efter för mycket om man ska kunna vara med.

Jag noterade på vägen ut att de hade lagt ny asfalt på vägbanan, det såg hur fint ut som helst, som gjort för en cykeltur, så jag bestämde mig för att cykla hem från landet idag. Det var också hur fint som helst att cykla på den nya beläggningen och även resten av vägen. Sammanlagt var det 82 km och jag höll på i 3,5 timme, effektiv cykeltid. Med några stopp tog det något längre att komma hem.

Så jag kan absolut inte klaga, helgen blev jättebra och halvmaror kommer det flera av.

Surf, Torö stenstrand

Q&As

Starta, starta inte, starta, starta inte, starta, starta inte, starta, starta inte. Välkommen in i min hjärna...

Jag kan inte riktigt bestämma mig för att inte komma till start i morgondagens lopp. Jag vill så gärna men samtidigt är jag inte hundra återställd. Jag inväntar ett mirakel och väntar med att fatta ett beslut till imorgon förmiddag.

Så medan jag inväntar miraklet tänkte jag besvara några frågor som jag fick av Camilla som skickade mig en sk Liebster Blog Award häromdagen. Ett sorts kedjebrev som man skickar vidare till andra bloggare man gillar (se text här nedan).

"The Liebster Blog Award is given to up and coming bloggers who have less than 200 followers. The Liebster Blog Award is said to have started in German.You accept it with the intention of paying it forward. You don´t have to accept it or pay it forward. The rules for this one state that you answer the 11 questions asked of you by the Blogger who gave you this award. Then create 11 new questions and tag your favorite bloggers to answer them."

Vad kul att bli uppmärksammad på det här viset. Tack så jättemycket Camilla!

Så, här kommer frågorna och svaren (Camilla bor i England, därav frågor på engelska):


1. What other sport would you like to be really good at?
Jag skulle vilja ha svart bälte i karate.

2. What is your favourite fuelling/refuelling drink/food during a long run or after a run?
Jag har mina vattenhål när jag springer runt i Stockholm. Antingen ser jag till att stanna till vid Coop i Kristineberg eller vid Preem-macken på Norrmälarstrand och där köper jag oftast en blå Powerade. Det är favoriten. Direkt efter löpningen har jag svårt för att äta, hungern kommer först någon timme senare, men müsli och mjölk + några ostmackor brukar smaka bäst efter ett tufft pass.

3. What is your favourite holiday/vacation place you've been?
Ååå, jag har haft tur och har varit på så många fina platser, i Grekland, Portugal, Danmark, på Österlen, i Alperna, i Stockholms skärgård. Men om jag måste välja ett ställe får det bli familjens lilla lägenhet i semesterområdet Coudalère utanför Perpignan i södra Frankrike. Där finns allt, fina stränder, kultur, shopping, god mat.

4. What is your most played song/podcast on your iPod/mp3 player that you listen to during running or
    do you prefer to run without music?
Jag älskar musik och springer gärna med någon bra låt i lurarna. Jag väljer musik efter humör så ibland blir det lugnt, ibland högt temop. Det sägs att musik får oss att prestera 15% mer än annars och det stämmer väl in på mig. Åtminstone om det är rätt låt vid rätt ögonblick. Jag har ett Spotifykonto som gör det enkelt att komma åt en massa bra musik och jag har satt ihop några olika låtlistor som passar för olika träningspass. Min senaste heter Nu jävlar (är det dags att springa maran på 3:59:56) och är en blandning mellan soul och rock. Vogue med Madonna är nog den ultimata låten.

5. Coke or Pepsi?
Ingetdera. Jag gillar inte läsk. Har aldrig gjort, men om jag ska välja nåt blir det Passionsfrukt.

6. Which do you prefer to run on: road, trail or track and why?
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om var jag springer, bara jag får springa. Oftast blir det asfalt men jag tycker mycket om att springa i skogen också. Alltså på springslinga eller stig. Trail, som jag fattar det är rakt ut i buschen eller upp på ett berg, det funkar inte för mig. Jag skulle dock gärna vilja springa på vandringslederna i de svenska fjällen.

7. What do you most appreciate in life?
Förutom det där stora med att få leva och ha sin familj och nära och kära runt omkring mig, att få vara frisk och bo i ett demokratiskt land utan fattigdom och krig så uppskattar jag stunden. En stund med katten i knät, en fikastund, en stund på en bänk med vacker utsikt, en stund att kunna plocka blåbär i skogen. Fånga stunden!

8. Do you prefer long or short runs? Cold winter running or hot summer running?
Min absoluta favorit är att springa 10 km i 25 graders värme. Händer alldeles för sällan.

9. Your favourite book?
Musselstranden av Marie Hermansson.

10. When did you start running and why?
Just varför-frågan är väldigt svår att svara på. Eller kanske enkel. Det känns som att jag alltid har sprungit, även om jag inte sprang lika långt förut som jag gör nu. Löpningen ersatte pingisen när jag slutade med den efter gymnasiet. Det är en träningsform jag alltid tyckt om och haft lätt för. Genom åren har jag tränat många andra saker också, men löpningen har alltid funnits parallellt.

11. Favourite quote?
Kanske inte ett riktigt ordspråk, men "Kan hon - kan jag" funkar bra för mig.

Hej bästa morgon

Inte för att man ska ropa hej eller ta ut något i förskott, men - efter att ha surfat vidare på den "tillfriskningsvåg" som naprapaten satte igång i fredags och med hjälp av egenvård i form av massage av bröstkorg så kände jag mig faktiskt riktigt bra idag. Knack, knack, ta i trä.

Himlarns vad glad jag var när jag vaknade och det gjorde att jag lyckades ta mig ur den löpar-koma jag befunnit mig i de senaste två veckorna. Ibland får jag ju för mig att jag inte kan springa längre och hur jag än packar ner löparkläder och tar med till jobbet för att springa hem i, så hittar jag på både den ena och andra anledningen för att slippa ifrån. Och så går dagarna och för varje dag blir det svårare och svårare att komma till skott.

Men imorse fanns inget motstånd, bara en längtan efter att få springa. Vad enkelt det blir då. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte igång George Michaels låt Patience, en riktigt lugn och vemodig låt, skön att komma igång till. Den liksom mal ner allt vad prestationsångest heter, det är bara att ge sig iväg.. Tuffade på ner mot Bällsta bro och kom sen in på min fina parkväg in mot stan. Den följer vattnet hela vägen fram till Stadshuset och är så vacker oavsett årstid.

För några veckor sedan satt en liten orkester och spelade under bron som går mellan Solna och Ulvsunda. Bandet bestod av en på trummor, en på klarinett, en på basfiol och en på fiol (tror jag), och de spelade något alldeles speciellt. Det var mer som ljud, kling och klong, än en låt. Svårt att förklara, men väldigt vackert och det förstärktes av den goda akustiken som betongen under bron framkallade. Idag spelade de igen men satt den här gången vid på brofästet under Kungsbron. Det var lika suggestivt som förra gången. Jag stannade till och tackade dem för den fina musiken och ena killen berättade då att de i förra veckan hade spelat under Västerbron. Så håll utkik, de kanske dyker upp på fler ställen.

För att få ihop exakt en mil sprang jag en liten extra snutt runt Grand hotel och avslutade sedan passet med lite stretching i Berzeeli park. Lyckliga jag! Dagen kunde inte ha startat bättre. Även om jag inte ropar hej.

Patience

Ont, det gör ont

Nu har jag mörkat länge nog, det är dags att bekänna. Det är nåt som inte stämmer i min kropp, men jag vet inte riktigt vad det är för fel. Sedan Stockholmsmaran har jag dragits med ett konstant tryck över bröstet.

I början trodde jag att det var fel på hjärtat och gick till doktorn för att kolla upp det, men det var turligt nog inte fel på hjärtat alls. Bra tänkte jag, det går väl över nån gång. Jag hade ingen feber, ingen hosta. Det gick bra att cykla, blev inte värre av att springa. Men trycket släppte inte.

Då tyckte jag det var dags att kolla upp lungorna, så jag gick till doktorn igen och fick en remiss till röntgen. Där konstaterades det att allt såg normalt ut. (Skumt jobb det där med att vara röntgenläkare förresten. Efter röntgentagningen stack jag in huvudet till läkarens "kontor" för att få se mina bilder på datorn. Rummet var mörkt och utan fönster och där satt två röntgenläkare brevid varandra och bedömde röntgenbilder på löpande band. Jag skulle tro att de rätt sällan ser patienten i verkligheten och ändå får de se mer av patienten än vad någon någonsin får se. Kändes lite spoky sådär)

Himla bra alltså, hjärtat är helt och lungorna ok. Men det är likväl mycket frustrerande. Det känns inte så smart att springa så länge jag känner det här även om jag gör tappra försök att komma igång. Kvar att utröna nu är om det handlar om en inflammation i muskler och senor runt revbenen. Jag har testat en Voltaren-kur men tyckte inte jag blev så värst mycket bättre av den. Kanske behövs det starkare grejjer. Jag får kontakta läkaren igen.

Ökad blodgenomströmning är alltid bra för läkning och därför stegade jag till naprapaten i fredags. Hon började med att massera och trycka på ryggen. Sen fick jag lägga mig på rygg och precis där revbenen går ihop hittade hon en väldigt öm punkt som hon tryckte ner tummen mot och tryckte och tryckte på hur länge som helst. Det gjorde så attans ont och satte igång en sån aggression i mig att jag tänkte att "slutar du inte trycka snart så kommer jag ge dig en smäll på käften". Fasiken alltså. Men det verkar ha gjort nåt bra för trycket över bröstet lättade rejält.

Jag vill inte riktigt ta in att jag har problem med det här utan tror fortfarande att jag ska springa en halvmara på lördag. Planerar och laddar för hur jag ska ta mig igenom loppet. Samtidigt står det mer och mer klart för mig att jag måste bli helt återställd innan jag kan komma vidare. Att förstå det, komma till insikt om att det kanske inte blir något lopp på lördag gör nästan ondare än det onda jag känner i min kropp.

Nostalgitripp gigantisch

I lördags var det alltså veteranturnering i min gamla pingisklubb Nynäshamns BTK. Vi var 25 stycken som dök upp i hallen. Hälften av dem hade jag aldrig träffat förut, de började spela efter det att jag hade slutat. Hälften kände jag däremot väl då det begav sig, även om jag inte kände igen dem nu. Det var väldigt så stora alla hade blivit.

Direkt när jag klev innanför dörren till hallen slungades jag tillbaka en sådär 30 år i tiden. Lukten frammanade minnen från alla timmar jag och mina pingiskompisar tränat här eller suttit i liknande hallar i väntan på att få spela match. I nio års tid åkte vi iväg i gryningen på helgerna, till Stockholm, Katrineholm, Enköping, Norrköping, Hallstahammar, Linköping för att spela turnering eller seriespel. Väl framme tråcklade man sig ur bilen, frussen och stel men var snart uppvärmd och redo för match. I takt med att åren gick utvecklades spelet och vi fyra tjejer som hängde ihop i vått och torrt sporrade varandra till att bli allt bättre.

Men det var väldigt mycket snack också. Hade man en dålig dag eller otur i lottningen och fick möta stjärnskotten redan i första matchen blev det kanske bara en match per gruppp spelad under hela dagen, men det var inget vi deppade för någonsin. Umgänget och snacket kunde ibland till och med vara viktigare än matcherna.

Och det var precis likadant i lördags. Det snackades oupphörligen på läktaren och vi var rätt så svåra att hålla styrsel på när det gällde turneringen. Man hade ingen direkt koll på vem man skulle möta när. Blablabla, å kommer du ihåg.... och när vi gjorde det.... och han, vart tog han vägen.. har du familj, vad gör du nu för tiden... hur ska träningen av den uppstartade klubben gå till.... vi måste ses mer och spela... minst en gång i månaden..... jaaa, det gör vi osv, osv.

Jag kan inte säga att jag gjorde någon strålande insats. Jag förlorade alla mina matcher, men takterna sitter faktiskt i. Helt otroligt ändå med tanke på att det gått 29 år sen jag sist spelade en match på riktigt. Men det är väl lite som att kunna cykla, har man väl lärt sig det så kan man det. Nu lutar det i alla fall mot en fortsättning, åtminstone spel någon kväll per månad. Pingis är för kul för att inte hålla på med helt enkelt. Tur man kom på det såhär på 49e året.

Kvällen avslutades med jubileumsmiddag då ytterligare tjugo personer anslöt och gissa om det snackades pingis och gamla minnen.

Final i mixed-dubbel

Hjärnan och verkligheten

Efter några fantastiskt slöa veckor la jag in mig på träningsläger den sista veckan på semestern. Det var bl a då som jag cyklade från Bromma till Nynäs. Jag trippade också igång löpningen igen efter nästan sex veckors uppehåll. Vilken spännande kulturkrock det blir när hjärnan tror att man är på samma nivå som tidigare medan resten av kroppen tycker något annat. Jag trodde mig kunna avverka åtminstone en mil första gången, men se det blev det inte. Snarare 6 km. Men sen har jag fortsatt i förvissning om att det en dag vänder. Det har blivit lite längre rundor för varje gång, något backintervallpass till och med. Men mest har det handlat om att få in rutinen igen, att verkligen ta sig ut och iväg. Hitta tillbaka till känslan.

De här uppstartsperioderna är himla påfrestande, det finns inte mycket roligt i dem. Jag känner mig tung och klumpig, i dålig form, det är motigt, gör en del ont och över huvud taget saknas glädjen. Det går inte att undvika tankarna om hur förgänglig formen är. Hur kan jag släppa iväg den sådär lättvindigt när jag jobbat så hårt för att nå den?

Men allt eftersom dagarna går och jag fortsätter malandet så märks det en liten skillnad här och en liten skillnad där. Motivationen kommer tillbaka. Jag börjar få koll på kroppen igen, orkar hålla ryggen rak. Orkar också göra fler armhävningar i en följd, fler situps, cyklar knappt utan att bli andfådd och imorse ville jag - och kunde jag - springa snabbt på vägen till jobbet. I alla fall halva vägen och det var gott nog. Nu har det vänt, det är nu det roliga börjar.

På lördag blir det också roligt för då ska min gamla pingisklubb, Nynäshamns BTK, fira 50-årsjubileum. Det blir en heldag i Gröndalshallen i Nynäshamn där vi först tar hand om pingissugna ungar som får testa att spela pingis och sedan frampå dagen blir det en mycket prestigefylld veteranturnering. Förutom de gånger jag spelat pingis över matbordet så är det nästan 30 år sedan jag spelade en riktig match. Räknesättet har ändrats sedan dess, man kör visst bara till 11 numera och jag har varken racket eller pingisshorts, men min fantastiska hjärna ser absolut inga problem i det. Den tror att jag lirar precis lika bra som förr. Vi får se hur rätt den har. Rapport följer.

Härifrån till Åland marathon 28 oktober

Dags att ta skeden från munnen eller vad det nu heter och komma igång med bloggen igen. Hej! Hoppas du finns kvar därute och hoppas du haft en bra sommar. Jag har haft en lång och skön ledighet och känner mig redo för höstens och vinterns kyla och mörker.Kan inte låta bli att ha lite ångest kring det där att vi går mot den tiden nu. Fast det är väl det mycket sommaren handlar om egentligen. Man slipper att ha flera lager med kläder på sig för ett tag och jobbar sedan järnet för att konservera solen och värmen på olika vis, i solbrännan, i härligt somriga foton, i infrusna blåbär och torkade kantareller för att kunna plockar fram dem allt eftersom enerigkickarna behövs.

Idag köpte jag ett nytt regnställ för höstens kommande cykelturer och passade också på att rensa bland träningkläderna. Har bestämt mig för att slänga alla tröjor som luktar Pecka efter ett träningspass. De får åka till återvinningen. Kanske någon annan blir glad för dem, själv tänker jag våga vägra lukta illa. I lådan låg också alla långkallingar och underställströjor och det gick inte att undvika att tänka på vintern. Allt kändes genast mycket bättre när jag längst ner i lådan hittade Björn Dähli-stället. Då längtade jag nästan lite till de kalla vinterdagarna. Jag vill åka mycket skidor i vinter.

Men än har vi som tur är några dagar kvar i sommarmånaden och ännu mera tur är det att det är tre veckor kvar till Stockholm halvmara, för jag har verkligen legat på latsidan vad gäller löpningen. Motionerandet i form av cykling har det blivit en del, jag fick till och med till en långcykling från Bromma till Nynäshamn en dag på semestern. (För övrigt en riktigt fin sträcka, särskilt delen mellan Västerhaning och Nynäshamn där man cyklar på gamla 73an, numera helt övergiven av alla bilar eftersom de kan köra på den nybyggda motorvägen istället. Cykla den någon dag när du inte vet vad du ska göra. Den är väl värd en cykeltur.) Men nä, löpning, det har det inte blivit så mycket av under sommaren.

Nåväl, jag ska vara på topp först den 28 oktober och en ocean av tid återstår till dess, hrmfph. Äventyret fortsätter och jag hoppas du hänger med framöver.

Semesterledigt

Semestern hägrar och jag tar ledigt från bloggen några veckor. I väntan på nya inlägg lägger jag upp tips på några inlägg från det senaste året.

Sommarläsning:
Stockholm halvmara 2011
Lidingöloppet 2011
Åland marathon 2011
Vasaloppet 2012

Hoppas du får en fin sommar!
/Lotta

Börja om från början

Tillbaka i verkligheten efter några hektiska dagar i direktdemokratins land. Almedalen - one of a kind. Helt galet hektiskt, men ack så roligt. Lyckades dra på mig en sträckning i ryggen när jag skulle lyfta en grej som jag trodde var lätt men som vägde bly, så de där joggingdojjorna jag hade med mig stod oanvända även den här veckan.

Har faktiskt fortfarande inte tagit ett enda löpsteg sedan den 4 juni, men nu vore det väl ändå sjuttsingen om jag inte kom till skott. Semestertider som det är och allt. Dessutom har doktorn givit mig klartecken (fick beröm för min utomordentliga kondition) och ryggskottet är naprapatat så det är dags att kliva ur det här fem veckors långa träningsuppehållet. Rulla igång bara. Ärligt talat är det lite ångestladdat.

Jag tänker att jag ska träna smart och vill akta mig noga för träningsvärk. Hellre kör jag många lugna pass flera dagar i rad, än drar på för hårt och får ont i hela kroppen. Det får ta sin tid att bygga upp kroppskrället igen så jag planerar för en skön mix av landsvägscykling, korta löppass, stretchning, hopprepshoppning och egenkoordinerade step-up-pass. Ser fram emot att få svettas lite igen.

När det gäller nya lopp och äventyr så har jag anmält mig till Stockholm halvmarathon 15 september och så skymtar Åland marathon därframme i slutet av oktober. Vadå jag vanedjur? Nähäedå, inte jag väl? Eller, jo förresten, jag gillar verkligen att göra om samma sak gång på gång. En gång är ingen gång osv. Just de här två loppen är dessutom mina absoluta favoritlopp, totalt olika som de är, så de vill jag inte missa.

Däremot seglade det upp en dark horse igår. En vän på Facebook ville bli av med sin startplats till Cykelvasan och jag kände direkt hur jag längtade tillbaka till Vasaloppsspåret. Hela jag skrek JAA! Men nån annan hann före och knep platsen. Bra då att Blocket finns, kanske köper jag mig en startplats inom kort. Ska bara börja träna lite först.

Tvärnit

Det är bråda dagar. På söndag startar Almedalsveckan och på mitt jobb ansvarar jag för att få seminarier, mingel och all möjlig logistik att fungera. Känner mig lite som jultomten måste göra dagarna före julafton, "Säg mamma" "Mamma" "Moahaha".

Det här får direkt påverkan på: 1.Antal blogginlägg, 2.Träningen. När det gäller träningen så har det tagit tvärnit, vilket jag faktiskt inte ska skylla på arbetsbelastningen utan det beror helt och hållet på Stockholmsmaran. Det där vädret tog knäcken på mig. Kroppen har uppvisat tydliga tecken på överansträngning vilket gjort att jag inte har löpt ett steg sedan dess. Redan under loppet fick jag problem med luftrören och besvären sitter fortfarande i, om än mycket svagare nu än förut. Det har varit en omtumlande upplevelse att på så kort tid gå från att vara i marathonform till att inte ens orka promenera längre sträckor. Vad har jag gjort med mig? Kommer jag bli återställd?

 Jag förlitar mig till kroppens egen läkekraft men har också varit i kontakt med läkare och inväntar provsvar från henne. Till dess håller jag mig i någorlunda stillhet. Tur i oturen känner jag ingen stress kring den uteblivna träningen. Det passar till och med rätt bra att ta en längre viloperiod nu. Jag har inga lopp inplanerade på länge och som sagt en hel del att stå i på jobbet. Alltid något att glädja sig över. Jag är nästan lika lättroad som tomten. "Säg mamma":-)

Lycka till!

Exakt för ett år sedan satte jag mig i sadeln och började trampa de trettio milen runt Vättern. Helt galet, absurt och overkligt. Särskilt det här med start kl 00:45 var ju helt crazy. Och så den nästan spöklika tystnaden när ett femtiotal välsmorda racercyklar helt ljudlöst rullade ut ur startfållan, ut i mörket, mot den starka vinden. Raden av röda bakljus sträckte sig så långt ögat nådde.

I gryningen rullade jag nerför böljande backar strax norr om Gränna, där var så vackert. Uppförsbacken genom och förbi Gränna upp mot nästa stopp var oändligt lång, den tog aldrig slut.

Frukoststoppet i Jönköping är favoritminnet nr ett. Där mötte bror upp vid halv-6-snåret och tog en fika med mig. Det var gött att komma in i värmen i den stora hangaren och äta varm havregrynsgröt.

Jag minns också den branta backen uppför någon mil efter Jönköping och vilken fart man fick i nedförsbacken som följde därpå.

Hjo var underbart pitoreskt vackert. Här missade jag att det serverades lasagne, åt bulle och saltgurka istället.

Kommer ihåg ljudet av de stora klungorna som drog förbi.

Minns Karlsborg, häpnade över att det låg en borg där bara sådär.

Och så den här förvridna rums- och tidsuppfattningen. Att blicka ut över Vättern och försöka ta in i medvetandet att jag varit där på andra sida för många timmar sedan. Att känna lycka över att "bara" ha fyra mil kvar.

Utan att veta om det rulla i mål en ynka minut efter det att den ena personen av två som jag kände i hela startfältet rullat i mål, med den skillnaden att han startat åtta timmar efter mig. Vi missade varandra i målfållan.

Och hur jag en kvart efter målgång satt i bilen på väg hem. Jag slocknade nästan omedelbart.

Lycka till allihop som rullar ut från Motala inatt!. Ni har ett äventyr framför er, en riktigt tuff utmaning men får med er en alldeles speciell känsla hem. En känsla ni aldrig glömmer. Och jag lovar, det är värt det.

Analys Sthlm marathon

Dagarna rinner iväg i en strid ström. Vi har varit på landet och fixat det sista på friggeboden så nu kan den förväntade anstormningen av tonåringar komma och bo bäst de vill. Mina söner är 18 och 16 år och den här sommaren har de bestämt sagt ifrån alla former av för lång (mer än tre dagar) semester ihop med oss. Det smärtar i mammahjärtat vill jag lova. Nästan varje kväll gör jag nya försök att med lock och pock få med dem på någon liten semesterresa, men får varje gång ett rungande nej till svar. De tittar lite medlidsamt på mig när de säger det.

 Nåväl, vi har tränat oss på att vara ifrån varandra så jag känner mig ändå hyfsat bekväm med tanken. Och så har vi ju den där friggeboden nu så förhoppningsvis får jag se dem där i sommar. Innan jag fick barn planerade jag ungefär så långt som näsan räckte, men efter att de föddes ändrades det där och tidshorisonten sträcker sig numera flera år framöver. Det är väl kanske därför jag inte känner nån större press på mig att klara målet maran under fyra timmar. Jag är helt säker på att det kommer gå en dag även om jag misstänker att det rätt så lång tid till. Det viktiga är att fortsätta träna och att göra analyser då och då för att kunna justera träningsupplägget.

Dags för en analys alltså och den blir jättekort den här gången. Träna mer löpning. Allt annat lika så fixar jag tiden. Det var inspirerande att träna efter program och där fanns några riktigt bra veckoupplägg med både tröskelpass och långa intervallpass, som jag ska försöka köra under sommaren. Så tänker jag mig det i alla fall. Men så vet jag också att just sommaren är den svåraste tiden för mig att upprätthålla frekvent träning så jag får se hur det blir med den saken.

Que pasa?

Vad mer kan jag skriva om maran? Inte så mycket. Jag har nästan glömt bort strapatserna. På nåt vis gick allt så fort. Jag laddade, startade, det regnade och sen var det över. Jag måste ha varit väldigt mycket i min kokong under hela loppet, för cashminnet är helt blankt. Imorgon släpper Marathonfoto bilderna från loppet som man kan köpa om man vill. Jag tänker hänga på låset för att se om jag fastnade någonstans. Främst för att få en bekräftelse på att jag verkligen var där i lördags.

"Vad ska du göra nu då?" är den vanligaste frågan jag får och helst vill jag vänta några dagar till med att fatta några beslut. Post-lopp-deppet får en ur balans samtidigt som endorfinerna vill ta en till nya höjder så det är rätt så jobbigt och schitzofrent däruppe i hjärnkontoret just nu. Jag vilar några dagar till och återkommer i frågan när allt lugnat ned sig igen.

Min kära kollega hade gjort en fin medalj till mig när jag kom till jobbet i måndags. Jag blev så glad för den och har hängt den på lampan vid mitt skrivbord så att jag kan titta på den då och då. Den ger mig perspektiv på lördagens insats och hjälper mig att minnas hur det egentligen var. Blött har jag för mig. Och lite blåsigt.
1a pris i sunt förnuft

Trevlig blåsdag

Did Not Finish. Vilka trista ord. Men det var så det blev igår. Jag kom inte i mål utan gav upp vid Djurgårdsbron på andra varvet. 28 km, sen pallade jag inte mer. Men låt oss ta det från början.

Jag kände mig i riktigt bra form när jag drog upp rullgardinen på morgonen. Drog snabbt ner den igen och ignorerade helt att det ösregnade och stormade ute. Förberedde mig väl, smörjde in kroppen med Ormsalva i förebyggande syfte, fick på mig flera lager kläder, gjorde iordning räkmackorna och fick med en termos thé att ha att dricka efter målgång. Fick exklusiv lift med brorsan som körde mig till Stadion. Allt kändes väldigt, väldigt bra.

Vi körde genom stan och ur varje vrå kröp det marathonlöpare på väg mot Stadion. Alla med stora plastpåsar över kroppen för att hålla undan vätan. I sedvanlig ordning tog vi några kort inne på Stadion och kände vinden blåsa småspik där på läktaren. Tog sen en kopp thé inne på fiket på Östemalms IP vilket var det överlägset bästa stället att fördriva tiden på inför start denna dag, varmt och torrt.

När första starten gick 10 minuter före min grupp stod jag inte i min fålla. Jag gjorde mig ingen brådska, ville inte bli kall och blöt utan slank in i min fålla en sådär 5 minuter före start. Skickade ett meddelande till vännerna på Facebook att jag log. Vilket jag faktiskt gjorde. Jag var förväntansfull och kände mig stark och hoppades på att göra en bra tid, vädret till trots.

Den som inte tränar löpning året runt kan inte förstå hur man ens kan komma på tanken att komma till start en dag som igår. Det var verkligen ett hiskeligt väder. 5 grader, regn och bitvis kraftig vind. Tittar man på inslaget från TV4 här så undrar till och med jag själv lite hur man är funtad.

Men löparsläktet är ett tåligt släkte och man är liksom van vid att ge sig ut oavsett väder. Det gäller bara att klä sig rätt. Det var rätt ok att springa i det där vädret ändå, även om det blåste hur mycket som helst på Västerbron. Första varvet gick bra. Ville försöka hålla mig på 56 min/mil hela loppet igenom. Det var min plan.

Rullade på där och blev blötare och blötare. Jag frös aldrig eftersom jag hade byltat på mig ordentligt. På benen hade jag korta tights, långkalsonger och långa vintertights. På överkroppen linne, kortärmad tröja, långärmat underställ och så en vindtät jacka. På huvudet mössa och på händerna vantar. Inte en chans att jag skulle frysa.

Kroppen höll riktigt bra, det var inga problem, men psyket - det höll inte alls. Redan vid 14 km började jag formulera tanken: Ge upp. Kliv av vid Stadion (man passerar ju den innan man ska ut på andra varvet). Men jag manade på mig och tänkte att jag i alla fall skulle klämma halvmaradistansen. Där skulle brorsan stå och det vore smidigt att kliva in i hans bil där. Men när jag väl kom dit stod han inte där....

Ringde honom och vi bestämde att han skulle stå vid Djurgårdsbron istället. Jag tyckte att det bara gick långsammare och långsammare. Stegen blev kortare och jag räknade på den troliga sluttiden samtidigt som farthållaren i 4:15-gruppen sprang förbi. Jag mäktade inte med att hålla jämnt tempo med honom och kände chansen på en bra tid segla iväg. Där bestämde jag mig för att ge upp. Jag orkade inte fajtas med distansen.

Vid Djurgårdsbron hade jag varit ute i 2:47 och kommit 28 km. Där stod både mamma och brorsan och när jag meddelade dem det som jag tyckte var det sämsta beslutet "Jag kliver av" så sa båda i kör samtidigt "Gör det!!". Alltså, det kändes så skönt. Hade de sagt, "Å nej, försök lite till, kom igen", så hade jag nog fortsatt, men den känslan att få gå och sätta sig i den varma bilen och bli körd till Östermalms IP, det var ta mig tusan oslagbart.

På IP hämtade jag min påse, lämnade tillbaka mitt chip och lurade till mig en Finisher-tröja (tyckte jag var förtjänt av den även om det bara är de som sprungit hela vägen som ska få en) och lyckades till och med få lite massage innan jag återigen klev in i bilen och blev kungligt eskorterad hem.

Där kröp jag snabbt som attan ner i badkaret. Fortfarande i chock över att ha brutit.

Klart det känns tomt och det svider i sinnet, men faktiskt, jag gjorde så gott jag kunde igår. Jag får slicka mina sår och komma igen en annan dag. Helst inte en trevlig blåsdag (som Nalle Puh säger).

0. Go

Ready for take off. Långkallingar och mössa på. Inget att be för. Nu kör vi!!

(det blir ingen live-streaming i år, men bilder kommer, lita på det)

1. Vädret, vädret, vädret

4 grader, spöregn o 10m/sek nordostlig vind. Jag tvivlar starkt. Ska jag verkligen springa imorrn? Det är ingen som tvingar mig direkt och det vore enkelt att bara stanna hemma istället. Baka bröd, klappa katten, fira barnens kusin som fyller 20. Vara lördagsledig.

Men så tänker jag på alla frivilliga funktionärer som kommer ha det etter värre än oss löpare. Och de där sjungande damerna som spontansjöng ett år och sen troget har fortsatt med der år efter år. Och sambatjejerna i sina fina bar-ärmade karnevalklänningar. Och så alla i publiken. De måste alla få några att titta på, dansa och sjunga för. Kan inte svika dem, så jag klär på mig ordentligt istället. Låter loppet komma och tänker positiva tankar istället. Järnspikar vad kul det ska bli:-)

2. Nummerlapp - check

9 grader, regn och 7 m nordvästlig vind säger rapporten om lördagen idag.

Hämtade nummerlappen på väg hem från jobbet idag. Känns tryggt att ha den i säkert förvar. Nu får jag vara med på riktigt. Det här med att jag inte anmälde mig till Stockholm marathon innan det var försent, var mitt egna val. Jag surade efter förra årets lopp och ville inte springa Stockholm en gång till. Men sen så blev det ju inget Vällingby marathon och då fanns bara Stockholm kvar på den här sidan sommarsemestern. En mara per halvår är rätt lagom att köra och jag ville inte vänta för länge med att springa nästa. Tur då att Blocket finns. Såg förresten att någon sålde sin startplats på jogg.se för 100 spänn häromdagen. Snacka om REA-pris.

Efter fyra genomförda maror börjar rutinen träda in och nu går jag mest och väntar. Gelen är införskaffad, kläderna utprovade, låtlistan i ordning, hejjaklacken är informerad om slot-tiderna. Vad har jag missat?

3. Löparstassen

De däringa väderprognoserna, hur pålitliga är de egentligen? Jag bryr mig sällan om vad det ska bli för väder, det går liksom inte att göra så mycket åt det. Dessutom har jag nåt fel i skallen som gör att jag inte kan komma ihåg hur vädret ska bli, ens nästa dag, efter att ha sett väderrapporten på t ex Aktuellt. Det är helt blankt däirnne. Vad sa hon om Stockholm egentligen? Nånstans där vid södra Götaland slutade jag visst att lyssna.

Maken däremot, han är jätteintresserad och läser vädret i tidningen varje morgon. Hummar och kommenterar beroende på vad som står. Egentligen håller han span efter varmt väder, att färgerna på kartan ska övergå från blått till orange och rött. Orka!! Särskilt vintertid?!

Mamma tar nog ändå priset, för hon ska titta på alla väderrapporter på samtliga nyheter under en hel kväll. Ibland bor hon hos oss och då fyller vi på väderkvoten för hela året. För mig gör det ingen skillnad, jag blir fortfarande inte mycket klokare även om jag hör väderrapporten flera gånger.

Ofta tycker jag att häftigt väder, på vilket sätt det vara månne, är roligare att träna i än sånt där lagomväder. Häftigt regn, häftig blåssst (med kort å, som man säger i Göteborg), häftig värme - det är grejer det. Så länge jag slipper vara på sjön i alla fall, jag menar om det stormar. Är det vackert och soligt väder är det helt ok att vara på sjön.

Inför kommande lördag är jag lite mer noggrann med väderkollen. Klart.se säger 8 grader, molnigt och 8 sekundmeter nordvästlig vind på lördag. Det är lite för kallt tycker jag och lite för blåsigt. Det verkar som att det blir långbent för mig. Synd för jag hade velat springa i löparkjol. Men nu blir det alltså långbent istället. Mer än så har jag inte bestämt. Blir det långärmat eller kortärmat, 2 eller 3 lager upptill, mössa, handskar? Fasiken, 8 grader är inte varmt. Jag väntar någon dag till och hoppas att temperaturen kryper upp något. Det är ju det som är det fina med väderprognoser, de brukar ändra på sig ju närmare den speciella dagen man kommer. Så svaret på första frågan är: Väderprognoserna är fullständigt opålitliga.

Blå, blå, vindar och vatten...

4. Banan

Om och om igen kör jag Sthlm marathon-banan i skallen. Den är rätt så lång när jag tänker efter.

Ut på Valhallavägen, förbi SVT, hela Strandvägen, vinka till jobbet på Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan och sen förbi Slottet, upp och ner vid Slussen, hela Södermälarstrand, Västerbron, Norrmälarstrand, Stadshuset, Tegelbacken, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlavägen, Sturegatan, första varvet klart, ut på Valhallavägen, förbi SVT, vik av åt vänster vid Berwaldhallen, ut mot Kaknästornet, snedda över Gärdet så man nästan kommer tillbaka till SVT, trista, tråkiga Lindarängsvägen runt Kaknästornet, förbi Djurgårdens träningsplan, komma fram vid Kaknästornet, ner över Djurgårdskanalen, förbi Manillaskolan och Waldemarsudde, förbi Skansen, över Djurgårdsbron, Strandvägen, vinka till jobbet vid Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan, Skeppsbron, upp och ner vid Slussen, låååånnngga Södermälarstrand, pust, flämt, upp för Västerbron, oj, aj, ner för Västerbron, lååååånnnnnngggggggaaaaaa Norrmälarstrand, förbi Stadshuset, hasa upp på Vasagatan, masa sig upp för Torsgatan, myrsteg hela Odengatan, Karlavägen och Sturegatan, studsa fram på innerbanan på Stadion. Gliiiiider iiiin iiiiii mååål!!

Vilken folkfest!!

Bara att titta sig igenom hela maran i snabbspolning tar 6 minuter (kolla här).

Förra året tog det 4:26:30 att komma runt.

5K	0.27.59	27.59	05.36	10.73	1079
10K	0.56.16	28.17	05.40	10.60	1066
15K	1.23.47	27.31	05.31	10.91	1046
20K	1.52.16	28.29	05.42	10.53	1098
Halvmaraton	1.58.31	06.15	05.42	10.55	1101
25K	2.22.42	24.11	06.12	9.68	1181
30K	2.55.16	32.34	06.31	9.21	1338
35K	3.30.25	35.09	07.02	8.54	1486
40K	4.09.26	39.01	07.49	7.69	1742
Mål	4.26.30	17.04	07.47	7.71	1875

Så var hittar jag då de där 26,5 minutrarna som ska väck? Jag konstaterar att jag är väldigt jämn i farten (på Åland har jag för mig att jag höll exakt samma tempo i nästan tre mil), så det bästa hade varit att kunna springa lite snabbare hela tiden. Sen syns det tydligt hur jag tappar fart efter halva loppet och särskilt de två sista kilometrarna. Det är där slaget kommer avgöras. 

Som inför Åland fokuserar jag på att inte gå (mer än några steg vid vätskekontrollerna) under loppet och att hela tiden jobba mot att behålla farten den sista milen. Det är det enda som surrar i skallen. Det är otroligt svårt att frammana känslan av trötthet och smärta såhär när jag sitter bekvämt tillbakalutad i soffan så just nu fattar jag inte varför det inte skulle gå.

På lördag eftermiddag kan jag däremot tala om exakt varför det inte kommer gå.