Nostalgitripp gigantisch

I lördags var det alltså veteranturnering i min gamla pingisklubb Nynäshamns BTK. Vi var 25 stycken som dök upp i hallen. Hälften av dem hade jag aldrig träffat förut, de började spela efter det att jag hade slutat. Hälften kände jag däremot väl då det begav sig, även om jag inte kände igen dem nu. Det var väldigt så stora alla hade blivit.

Direkt när jag klev innanför dörren till hallen slungades jag tillbaka en sådär 30 år i tiden. Lukten frammanade minnen från alla timmar jag och mina pingiskompisar tränat här eller suttit i liknande hallar i väntan på att få spela match. I nio års tid åkte vi iväg i gryningen på helgerna, till Stockholm, Katrineholm, Enköping, Norrköping, Hallstahammar, Linköping för att spela turnering eller seriespel. Väl framme tråcklade man sig ur bilen, frussen och stel men var snart uppvärmd och redo för match. I takt med att åren gick utvecklades spelet och vi fyra tjejer som hängde ihop i vått och torrt sporrade varandra till att bli allt bättre.

Men det var väldigt mycket snack också. Hade man en dålig dag eller otur i lottningen och fick möta stjärnskotten redan i första matchen blev det kanske bara en match per gruppp spelad under hela dagen, men det var inget vi deppade för någonsin. Umgänget och snacket kunde ibland till och med vara viktigare än matcherna.

Och det var precis likadant i lördags. Det snackades oupphörligen på läktaren och vi var rätt så svåra att hålla styrsel på när det gällde turneringen. Man hade ingen direkt koll på vem man skulle möta när. Blablabla, å kommer du ihåg.... och när vi gjorde det.... och han, vart tog han vägen.. har du familj, vad gör du nu för tiden... hur ska träningen av den uppstartade klubben gå till.... vi måste ses mer och spela... minst en gång i månaden..... jaaa, det gör vi osv, osv.

Jag kan inte säga att jag gjorde någon strålande insats. Jag förlorade alla mina matcher, men takterna sitter faktiskt i. Helt otroligt ändå med tanke på att det gått 29 år sen jag sist spelade en match på riktigt. Men det är väl lite som att kunna cykla, har man väl lärt sig det så kan man det. Nu lutar det i alla fall mot en fortsättning, åtminstone spel någon kväll per månad. Pingis är för kul för att inte hålla på med helt enkelt. Tur man kom på det såhär på 49e året.

Kvällen avslutades med jubileumsmiddag då ytterligare tjugo personer anslöt och gissa om det snackades pingis och gamla minnen.

Final i mixed-dubbel