Ibland hör jag mig prata om Åland marathon med sån liv och lust att man kunde tro att det ett fantastiskt lopp, minst i klass med New York Marathon. Det verkar som att jag missat det där med den ödsliga landsvägen, det råkalla vädret och den tidiga morgontimmen.
Men faktum är att jag gillart skarpt. Jag och hejjaklacken (maken och brorsan) har fått till en tradition kring både resan dit, då vi äter gott smörgåsbord på färjan från Kappelskär, det lyxiga boendet på hotell Arkipelag i Mariehamn, hur vi samarbetar under loppet - klacken får sovmorgon och dyker upp när jag kommit lite drygt halvvägs. De följer mig sen troget och hoppar ur och i bilen med någon kilometers mellanrum och hinner precis dra någon hejjaramsa innan jag sprungit förbi. Och så eftersnackar vi hela vägen hem på färjan från Mariehamn till Stockholm.
Det ger oss en möjlighet att vara tillsammans på ett sätt vi annars aldrig tar oss tid för. Men - i år blir det ingen Ålandsresa vilket är lika dystert som den gråa kulissen jag löpte i i lördags.
Jag skulle så gärna vilja lägga till nog, att det nog inte blir någon resa, men det är nog för sent även för nog.
Istället ska jag gråta ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar