Nu har jag mörkat länge nog, det är dags att bekänna. Det är nåt som inte stämmer i min kropp, men jag vet inte riktigt vad det är för fel. Sedan Stockholmsmaran har jag dragits med ett konstant tryck över bröstet.
I början trodde jag att det var fel på hjärtat och gick till doktorn för att kolla upp det, men det var turligt nog inte fel på hjärtat alls. Bra tänkte jag, det går väl över nån gång. Jag hade ingen feber, ingen hosta. Det gick bra att cykla, blev inte värre av att springa. Men trycket släppte inte.
Då tyckte jag det var dags att kolla upp lungorna, så jag gick till doktorn igen och fick en remiss till röntgen. Där konstaterades det att allt såg normalt ut. (Skumt jobb det där med att vara röntgenläkare förresten. Efter röntgentagningen stack jag in huvudet till läkarens "kontor" för att få se mina bilder på datorn. Rummet var mörkt och utan fönster och där satt två röntgenläkare brevid varandra och bedömde röntgenbilder på löpande band. Jag skulle tro att de rätt sällan ser patienten i verkligheten och ändå får de se mer av patienten än vad någon någonsin får se. Kändes lite spoky sådär)
Himla bra alltså, hjärtat är helt och lungorna ok. Men det är likväl mycket frustrerande. Det känns inte så smart att springa så länge jag känner det här även om jag gör tappra försök att komma igång. Kvar att utröna nu är om det handlar om en inflammation i muskler och senor runt revbenen. Jag har testat en Voltaren-kur men tyckte inte jag blev så värst mycket bättre av den. Kanske behövs det starkare grejjer. Jag får kontakta läkaren igen.
Ökad blodgenomströmning är alltid bra för läkning och därför stegade jag till naprapaten i fredags. Hon började med att massera och trycka på ryggen. Sen fick jag lägga mig på rygg och precis där revbenen går ihop hittade hon en väldigt öm punkt som hon tryckte ner tummen mot och tryckte och tryckte på hur länge som helst. Det gjorde så attans ont och satte igång en sån aggression i mig att jag tänkte att "slutar du inte trycka snart så kommer jag ge dig en smäll på käften". Fasiken alltså. Men det verkar ha gjort nåt bra för trycket över bröstet lättade rejält.
Jag vill inte riktigt ta in att jag har problem med det här utan tror fortfarande att jag ska springa en halvmara på lördag. Planerar och laddar för hur jag ska ta mig igenom loppet. Samtidigt står det mer och mer klart för mig att jag måste bli helt återställd innan jag kan komma vidare. Att förstå det, komma till insikt om att det kanske inte blir något lopp på lördag gör nästan ondare än det onda jag känner i min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar