Ibland när jag åker tunnelbanan hem blir jag åksjuk. Idag var en sådan dag. Det är sjukt jobbigt när det händer och dessutom omöjligt att förutse innan jag kliver ombord. Vissa dagar känner jag inget alls medan det andra dagar knappt går att genomföra den 14 minuter långa färden från Kungsträdgården till Sundbyberg.
Dessa dagar kliver jag ombord som fullt frisk, men krymper ihop mer och mer för varje station, bleknar, blir tvungen att klä av mig så mycket anständigheten tillåter, försöker fokusera på annat än illamåendet och yrseln som sveper om mig innan jag äntligen kommit fram och äntligen kommer ifrån tortyren, fullständigt nedbruten, försvagad och eländig.
Det enda som snurrar i huvudet dessa gånger är att hålla blicken still och försöka klara en sekund till. En sekund till. En sekund till. Snart framme, en sekund till, snart framme.
Faktiskt är det väldigt likt fokuseringen när jag kör fartökning på löpbandet, som igår t ex. Jag fegar fortfarande med att drämma till med ett rejält intervallpass, men vågade ta i lite mer än vanligt igår. Började med sedvanlig fartökning var femte minut. Utgick från 10,5 km/h, därefter ökade jag farten till 11, 11,5, 12 och 12,5. Där vid 25 minuter tog jag en minuts gåvila och klämde sen i med 13 i 4 minuter.
Mellan 30-40 minuter gjorde jag sen en ny grej och körde dryga en-minutare i ett snabbare och snabbare tempo med en minuts gåvila mellan. Den sista minuten kom jag upp i hiskeliga 14,5 km/h vilket är det snabbaste jag nånsin kört i. Pulsen steg och jag fick fokusera allt vad jag kunde för att komma igenom intervallerna.
Det gällde verkligen att hålla blicken på golvfläcken ca 10 meter framför och så räknade jag. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20. Check på skärmen, en halv minut avverkad, en halv minut kvar. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 ,11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 20. Phu! Vila 60 sekunder. Sen på´t igen och fortsätta räkna. Inte titta ett endaste dugg på TV-skärmen och försöka förstå vem som är vem i Hem till gården. Tillbaka med blicken på golvet och räkna, räkna, räkna.
Och visst höll det, jag kom ända fram, svettig och mör i benen javisst, men med känslan av att vara stark som en oxe. Så långt det bara går från vraket som idag kröp av tunnelbanan i Sundbyberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar