Så nära men ändå så långt ifrån.
Jag både gillar och ogillar det där uttrycket. Ibland, när det gäller småsaker har det en mer filosofisk innebörd. Som att inte riktigt nå fram till sin måltid på marathon, trots god förberedelse t ex. Men när man hamnar i skarpa situationer där uttrycket blir till en realitet känns det så lagom filosofiskt.
Så otroligt nära jag var att få komma ut till lantstället, där maken väntade med varm, god mat efter ridturen i lördags. Men samtidigt var jag så fruktansvärt långt ifrån eftersom jag inte kom in i bilen som stod parkerad vid Södertälje Syd. Det var bara en liten bildörr emellan och en bilnyckel som saknades.
Vi samkörde sista biten t o r Södertälje - Stjärnhov, därför stod min och ena kompisens bil i Södertälje. Vi blev avsläppta på parkeringen och efter ett glatt hejdåande körde de andra vidare mot Stockholm. Det tog inte många sekunder innan jag fattade att jag inte hade bilnyckeln kvar i jackfickan, men det tog många minuter innan vi hittade ett telefonnummer till någon av de andra att ringa. Och ännu längre tid att få klarhet i var bilnyckeln fanns. Låg den ute i skogen, på fiket eller i samkörningsbilen?
Medan jag väntade på besked såg jag mig själv åkandes pendeltåg till Sumpan, knatandes hem sista biten, hämtandes reservnyckeln och så återfärdandes den långa vägen tillbaka mot Södertälje. Hur jag skulle ta mig från pendeltågsstationen till fjärrtågsstationen hann jag dock inte få klart för mig, och tack och lov behövdes det inte heller, eftersom kompisarna hade hittat nyckeln i bakluckan och nu var på väg tillbaka.
Slutet gott allting gott den här gången.
Idag har jag en liten fundering på att än en gång ge mig på Ursvik Xtreme. Har inte tagit ett löpsteg sedan den 5 juni, men känner mig helt återställd. Inte ens vaden krånglar längre. Och vem har sagt att det måste gå fort? Ursvik ligger nära och väntar på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar