Vi har en liten husmus på landet. Om det inte vore för katten hade vi aldrig upptäckt den. Han fick vittring och lokaliserade musen i en av väggarna och satt sen blick stilla hur länge som helst, beredd att attackera så snart musen skulle titta fram. Som tur var slapp vi se nåt blodbad för musen höll sig på sin plats innanför väggen. Det kändes skönt, för vi delar gärna huset med honom. Känns liksom som att det var han som var där först.
Det fick mig att tänka på hur mycket det finns runt omkring oss som vi missar, eller till och med inte har en chans att se. Och det här med att se leder mig direkt till solskenshistorien om min mamma som i två år har gått och trott att hon skulle förlora synen då allt runt omkring henne successivt har blivit mörkare och mörkare medan hon gått längre och längre in i skymningslandet. Hon har gjort några försiktiga trevare att få tid hos ögonläkare, men har inte riktigt lyckats ta sig in i systemet.
I slutet av sommaren hamnade hon akut på sjukhus av en annan anledning och när man gjorde en total genomgång av henne konstaterade man att hon hade grå starr, vilket idag åtgärdas med den enklaste av operationer och ger synen åter till 100%. Gissa om hon är glad nu när hon återigen kan se färger, ansikstuttryck, ljus och kan läsa all text i tidningen, inte bara rubrikerna.
Sånt kan man tänka på för att pigga upp sig en så här mulen, grå och trist dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar