För nästan 100 år sen, när jag var 20, jobbade jag på NKs herrkonfektionsavdelning. Min pappa hade jobbat där i början av 60-talet och hans kollega då, blev min chef nu. Tänk det curlades redan på den tiden!
Säljarna på avdelningen var av den gamla skolan; kunniga, roliga men oh så lismande. De var en skön samling original; Noel, Gunnel, Kent, Lasse, Sören, Roland och så Gunnar som hade hand om smoking- och frackhörnan.
Själv var jag inte säljare utan stod i kassan och tog betalt. Alltid lika påpassad av säljarna som gick på provision. Gud nåde mig om jag knappade in fel säljare på transaktionen.
Vi hade också en skrädderiavdelning där man kunde få kostymbyxorna upplagda och kavajerna insydda, och där jobbade bl a den egensinnige franska skräddaren Jacques. Han hade stora problem med bokstaven H. Aldrig hittade man de ändrade kläderna som tillhörde personer med efternamn som började med H. Hette man t ex Hansson så hängde kläderna på A och hette man Holmén hängde kläderna på O. Oftast, men inte alltid.
Min favorit bland säljarna var Roland, en kort, något korpulent man i sina bästa år, runt de 60, full av roliga historier från livet som han ständigt berättade. Bl a var hans definition på en äkta stockholmare en person som tappat cykelkedjan i Götgatsbacken. Dvs en som rullat nerför backen helt utan möjlighet att bromsa.
Igår förstod jag precis hur det skulle kännas. Jag hade tagit mig till ett nytt enmilsspår som jag ville testa. Rätt vad det var stod jag i världens värsta nerförsbacke. Dittills hade det utvecklat sig till ett favoritspår, lite lagom med backar upp och ner, lite diagonalåkning, ganska mycket staka. Men så kom jag upp på en höjd och därefter kom så den här backen. Jag hade ingen aning om vad som väntade, men gav efter och tänkte att det blir nog inte så farlig. Sen blev det bara brantare och brantare och brantare. Och lite brantare. Sen svängde det till höger och då slängde jag mig ner handlöst åt vänster. Puh!!
Något chockad ställde jag mig upp så snabbt jag bara kunde och fortsatte vidare. Några minuter senare sansade jag mig dock, stannade till och tog bort snön från glasögonen. Så synd på så rara ärtor, men den rundan kommer jag inte åka igen. No way!
På hemvägen började ryggen stelna till och det blev bara värre frampå kvällen. Imorse kom jag knappt ur sängen och dagen idag har mest tillbringats i badkaret och i soffan med värmande omslag. Men än är inte slaget avgjort. Jag vägrar att besegras av en sketen liten backe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar