OK, dags att skriva några rader om min löpbandssatsning. Den 19 februari och Löpbandslöpet närmar sig med stormsteg.
Jag läser med stor behållning Mårten Klingbergs blogg och han är en som verkligen kan det här med intervallträning på löpband. Han kör järnet tills han kräks. Ungefär så.
Det är inspirerarande i all sin absurdhet. Jag vill också tänker jag varje gång han beskriver ett intervallpass, men när jag väl står där på bandet fegar jag ur. Det är så fruktansvärt obekvämt att trycka på för allt vad tygen håller och mitt pannben är inte tillräckligt tjockt än. Jag mesar mig och skjuter upp den totala urladdningen till nästa pass. På en utmattningsskala där kräkning är 100% ligger jag kanske på 75%. Jag har alltså en bit kvar till svart bälte i intervallträning.
Däremot har jag utvecklat ett slags kamratskap till löpbandet. Det är jobbigt och svettigt, enformigt och ett djädra malande, men på nåt vis gillar jag det ändå. Sakta läggs minut till minut, km till km. Mitt i passet tror jag mig inte orka ens fem minuter till men så på nåt magiskt vis tickar klockan vidare och rätt vad det är så är det bara några minuter kvar och då vågar jag till och med lägga in den högsta växeln och spurta i mål.
Ett normalpass fördelas ungefär så här. 10 minuter i uppvärmningsfart, därefter stegrar jag farten uppåt i 5-minutersintervaller. Omkring 25 minuter in i passet når jag maxfarten och här försöker jag hålla mig kvar så gott det går, men ändrar lite på intervallerna så att jag lunkvilar en minut och springer så fort jag orkar i 4. Vid 35-40 minuter brukar jag inte orka den högsta farten längre utan kör de sista 10-15 minutrarna i en något lägre takt. Vid 49 minuter kommer så spurten och så tar det hela slut vid 50 minuter.
Nickelback gets me going
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar