Lite lagom taggad kom jag till Kungsan vid 3-snåret. Nynnade på Kentas "Just idag är jag stark". Närå, det gjorde jag inte, men jag strosade runt en stund bland alla tusentals löpare och kände på stämningen. Folk stod och snackade, stretchade, strök på liniment på vaderna, låg och vilade, läste tidningen. Kön till bajamajorna var fantastiskt välorganiserad med en enda lång kö till alla 10 holkar och den blev bara längre och längre för varje minut. Fjärilarna började fladdra i magen.
Mötte upp min ständiga hejaklack, mamma och brorsan, och gick igenom bansträckningen för att hitta de bästa ställena för dem att stå på. Brorsan hade egentligen tänkt följa mig på cykeln, men den visade sig ha blivit stulen under natten så det blev inget med det.
Sen blev det dags att ta sig till startfållan och så var vi plötsligt iväg. Jag var lite orolig för hälen och vaden, men det kändes ok. Tempot var högt. Hade 5:20/km surrande nånstans i huvet vilket borde innebära 16 min på de första tre kilometrarna. Det höll, men andningen hade jag det jobbigt med och den lyckades jag inte få bukt med under hela loppet.
Som vanligt sprang jag på ilska första hälften. Det muttrades därinne i huvet "vad ska det här vara bra för", "fy fanken vad jobbigt", "varför, varför, varför", "nä, nu får det vara bra, nu kliver jag av". Inte var det positiva tankar inte. Men så kom jag förbi 11 km och så 12 och 13, 14, 15. Där stod Eva från jobbet och hon fick sig en svettig kram. Energi!! 16 km - I LOVE YOU!! Otroligt lång, seg uppförsbacke i Tanto, men den var jag beredd på och så passerade jag 18 km. Äntligen hemma. Gjorde ett ryck nerför Götgatsbacken och Slussen. Ut på Skeppsbron och så tog jag fullständigt slut nedanför slottet. Funderade allvarligt på att gå sista biten, men plockade upp de sista krafterna nånstans ifrån och spurtade in i mål.
1:56:58. Ballonger!!
(hade jag sprunigt under 1:50 hade det blivit fyrverkeri, över 2 timmar avslagen läsk)
Förnekelsen måste ju vara en av mänslikhetens starkaste drivkraft, för 2 minuter efter att jag kommit i mål började jag fantisera om en revansch vid Ålands halvmara i slutet av oktober. Och det bara en timme efter att jag dyrt och heligt lovat mig att aldrig mer utsätta mig för nåt liknande igen.
Men det ÄR väldigt roligt att springa lopp och jag ÄR otroligt nöjd och glad åt att ha fått ännu en medalj i min samling. Tjohoo!!
Målgång - just i den här stunden är jag stark
Min fantastiska hejaklack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar