Bojsten

Måtte jag befinna mig på botten nu, för jag kan väl inte sjunka djupare än så här? I onsdags sprang jag återigen Ursvik Xtreme, 15 km terräng och tänkte att det skulle vara en sorts nollmätning inför vad sommarträningen kan åstadkomma.

Kände mig ganska ok innan jag tog första steget, men fick tillbaka vadontet så fort jag kom igång att springa. Trist, men jag fortsatte ändå, har ju liksom sprungit 4 mil på det viset så det kändes som en baggis. Banan var lika backig som förra gången, men den här gången fixade jag att springa upp för allihop. Revansch! Vid 7 km stumnade dock benen och sen blev det mer en plåga än njutning att springa. Kom i mål efter 97 minuter (95 minuter förra gången) och ja, jag sa ju det - hur lågt har jag sjunkit?

Men, strunt samma i tiden. Den får vara mitt lågvattenmärke och så får jag jobba på att förbättra den framöver. Den 11 augusti går nästa Xtreme.

Istället för fler långa löprundor på trasiga ben får det bli motionscykeln och boxning nån vecka framöver. Och så dans. Det blir bra det.

På vägen hem från jobbet idag lyckades jag pricka in störtskuren med inslag av blixt och dunder och kom hem fullständigt genomregnad. Det är nåt särskilt med att få jobba mot naturens krafter och får mig oftast på bra humör. Det är nästan så att jag tycker att det är bättre ju sämre väder det är, så länge som jag slipper stark blåst.

Inget undantag idag och medan jag trampade på och hoppades på att inte träffas av blixten, tänkte jag på Martin Stenmark som jag såg uppträda i Kungsan igår. Nu tänkte jag inte så mycket på just uppträdandet utan på hans cykeltur i Himalaya. Om du inte har läst om det äventyret tidigare vill jag tipsa dig om den här bloggen: http://foreverest.swedenmountainbike.se/

Efter regn kommer solsken