Med eller emot

Vi lever med naturen, maken och jag. Inte emot som andra gör. Jag tänker på de som anlägger så vackra trädgårdar och ser till att plantera blommor som blommar en efter en, i matchande färger från maj till september och som vattnar och rensar ogräs så snart det första lilla gröna strået har tittat upp ur marken. Och som sen på hösten slår in rosorna i säckväv och komposterar och sätter vårlökar.

Nej, vår tomt sköter sig själv och ungarna får klippa gräset några gånger var under sommarmånaderna. Vi har inga blommor att se efter, perennerna får överleva bäst de kan (vilket de faktiskt också gör) och vi har till och med gått så långt att vi renklipper äppelträden på våren för att slippa plocka upp 3-400 fallna äpplen på hösten. Det finns inte en blomma kvar för biet att pollinera i maj.

Maskrosor är också en blomma och hörnet längst upp på tomten vid grannen där vi en gång i tiden hade ett litet trädgårdsland kallar vi numera en installation.

Därför är jag så glad över att jag lyckades ta mig tid till att kratta upp alla löven på tomten förra helgen så att det nu kan snöa ordentligt utan att gräsmattan blir alltför förstörd. Nöjdheten med den bedriften är stor må jag säga.

Idag har också cykeln fått på sig vinterdäcken och står nu och väntar frustande på att få ge sig ut i vinterväglaget. Dessutom har den fått nya, fräscha bromsar så jag slipper hålla farten nere i backarna med hjälp av att släpa foten i marken.

Annars får det gärna sätta igång och snöa på riktigt tycker jag. Då slutar man åtminstone tro att det är varmare än vad det är och tar på sig ordentligt med kläder så man inte fryser. Som bekant finns det inga dåliga väder och det gäller att leva med naturen. Inte emot.

Humla på väg in