Vid halv-10-snåret i förmiddags plockade jag fram långfärdsskidorna och stavarna ur boden, langade in dem i bilen och körde till Ursvik där jag tog mig runt de två olika 5-km-slingorna, den lätta och den icke-benämnda. Den lätta kan möjligen kännas lätt för löpare men som skidåkare tyckte jag nog den var jobbigare än den icke-benämnda.
Tillbaka vid parkeringen ville bilen, Manuel, skoja med mig lite. Så där på charmigt vinter-SEAT-Ibiza-manér då framdörrarna fryser på ett högst slumpartat vis och jag kom inte in, varken genom förar- eller passagerardörren, utan fick åla mig in via baksätet istället.
Ålningstricket har en kritisk punkt och den infaller just när man lyckats få fram ena benet och fått med sig rumpan och satt den i framsätet, medan man fortfarande har det andra benet kvar i baksätet. Om man är så ovig som jag är så kan man lätt fastna i det läget och drabbas av panik, och börja se syner på hur folk runt omkring ska försöka hjälpa en. Det gäller alltså att hålla huvudet kallt och försöka andas lugnt och jobba metodiskt. Greppa tag i byxbenet och lyfta, lirka och dra fram den kvarvarande foten. Idag var det hela kryddat med två skidor och stavar som låg i vägen men hittills har jag alltid lyckats med tricket vilket jag är väldigt tacksam för.
Dörrarna hade fortfarande inte tinat upp när jag kom hem så jag fick chict krångla mig ut via baksätet också. Faktiskt fortsatte Manuel att skoja med mig även när jag åkte och handlade. Jag är trött på honom nu.
Målet i sikte var i alla fall after-skin hemmavid med kaffe, lussebulle och årets första glögg på eftermiddagen. Och dit kom jag också så småningom. Iklädd långkallingar, fortfarande lite småfrussen i ansikte och en mör kropp efter bilålandet och skidåkningen. Precis som det ska vara alltså. Fast utan after-ski-live-band. Det får jag fixa till nästa helg. Om nu snön ligger kvar då vill säga.
Efter sol kommer after ski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar