Xtreme Running Ursvik 15 km

Kanske inte så smart att genomföra den där Xtreme Running vid Ursvik idag ändå. Nu har jag sjuuukt ont i högerbenet och hoppas innerligt att marathonstarten inte är i fara. Eller halvmarathonstarten.

Men jag var så fast besluten att springa så inget kunde stoppa mig idag. Inte ens kollegans 60-årsdag som firades med snittar och champagne på jobbet. Inte heller det urusla vädret påverkade mig det minsta och den lilla, lilla värken i benhinnan lyckades inte nå fram med sitt viktiga budskap till hjärnan. Åtminstone inte till en början.

Nej mitt herrskap, här skulle springas! Jag avvek från mottagningen, svidade om och tog tunnelbanan till bilen som jag parkerat utmed Blå linjen. Körde vidare mot Ursvik där jag möttes av de glada funktionärerna. Idag ska de ha en stor eloge, de var verkligen tappra som stod ut i det ruskiga vädret.

Jag fick min nummerlapp och streckkoden blippades när jag gav mig av.

Jag har aldrig sprungit hela Extrem-slingan förut, bara delar av den och jag visste inte riktigt vad som väntade. Men nu vet jag - och jag säger bara det: backar! Jag kanske överdrivet något om jag säger att de var 1000 stycken, men det är ingen stor överdrift.

I vanliga fall är jag ganska bra på att springa uppför, men idag var det minst tvåhundra för många backar och jag tog nästan slut efter 7 km. Däromkring började också benet skrika ordentligt, så jag provade att bara springa med vänsterbenet en stund. Resten av loppet gick lite i vågor, bra-jobbigt-bra-jobbigt. Att lägga av eller fuska mig runt banan var aldrig något alternativ, men vid 13 km stannade jag faktiskt och gick några hundra meter. Det är väldigt ovanligt för att vara jag.

Hur som helst, jag tog mig i mål på 95 minuter, vilket kanske var 8-10 minuter långsammare än vad jag hoppats på, men jag är nöjd ändå. Det var skönt att få komma ut ett tag i friska luften och banan gav mersmak. Backarna ska besegras en dag!

Sen måste jag också berömma arrangörerna som organiserat en så otroligt sympatisk tävling som denna. Det finns ingen stress över huvud taget. Jag tycker det påminner lite om att ta Simborgarmärket. Man startar när det passar en själv och sköter sig själv därute i skogen. Vid 5 och 10 km finns en funktionär som bjuder på dricka och som man kan snacka lite väder och vind med. När man går i mål blippas streckkoden igen och tiden registreras. Den som vill tävla järnet kan göra det, vi andra behöver inte göra det. Efteråt står man och snackar lite och stretchar och sen så är det klart.

En sak som jag ska ta och fundera vidare kring är att jag inte alls blev Buttersmurfen som jag brukar bli i början av ett lopp och det är riktigt tänkvärt vadi skillnaden ligger jämfört med t ex starten i Två sjöar runt. Det är ändå två rätt så likvärdiga lopp, ungefär lika långa, men känslan var helt annorlunda idag. Handlar det bara om prestationsångest eller är det de andra löparna som stressar mig så mycket i andra lopp? Springer jag ut i för snabbt tempo eller vad är det? Vet faktiskt inte, men det känns viktigt att ta reda på för det skulle vara skönt att känna samma lugn inombords som jag hade idag även vid vanliga lopp.

Se den spännande rullen Xtremt (en film som tar andan ur en)