Nästa helg ska jag och några kompisar dra till fjällen och åka skidor. Jag är konstant skidåkarsugen, men bor i sämsta skidåkarfamiljen. De är ena riktiga kycklingar hela bunten och förstår inte alls tjusningen med kylan, farten och utmaningen. Gnället börjar redan i skidboden när skidorna ska provas ut.
Sen har jag väl själv bidragit med ett trauma eftersom jag släpade upp ena sonen i den svarta pisten som avslutning på skidveckan för nåt år sen. Tänkte han skulle växa av det. Att han stolt kunde säga till sig själv: Jag har åkt svart pist! Han åkte som en gud i de andra backarna så han borde ha klarat den här också hur lätt som helst tyckte jag.
I mitt huvud gäller att man kan ta sig ner för vilken brant som helst, bara man tar det i etapper. Stora svängar tvärs över backen och många stopp. Kör man det där sen om och om igen så blir man ju säkrare och säkrare för varje åk. Men så var det inte för sonen. Han la av med skidåkningen efter det där åket. JAG VET, det var jävligt dumt av mig. Jamen, jag veeet. I know. Got the message. Kan vi gå vidare nu?
Nåväl, i år lyckades jag lobba bland kompisarna och frågade bara dem som jag visste kan åka/vill åka skidor. Fick med mig tre skidsugna tjejer, så nästa torsdag kör vi till Åre. Hinner väl fram lagom till after-skin, vilken får bli alkoholfri, för sen blir det kvällsåkning för hela slanten.
Det här påverkar datumet för Löpbandslöpet (bra bortförklaring va?), som var satt till den 11 februari, men jag flyttar fram det till den 26 februari istället. Så smidigt med eget lopp, nu fick jag ju två veckor till på mig att träna upp farten.
Titta gärna på klippet här nedan. 17 minuter inspiration om att det aldrig är för sent att leva sin dröm.
Diana Nyad om att simma från Kuba till Florida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar