Jag kan allt jag

Tillbaka i ett stycke men jättelaggad, hihi.

Jag lyckades avvärja förkylningen och har haft en förträfflig helg i fjälluften. Drar av ett luftgittars-riff då och då och nynnar på 800 grader som spelades på after-skin. Vi hade ett skönt mantra under helgen och härmade Lotta på Bråkmakargatan, brast allt som oftast ut i ett: "Jag kan allt jag" och så knicksade vi lite med knäna och låtsades åka slalom.

Dagen innan vi åkte iväg seglade möjligheten till start i Vasaloppet upp. Jag har haft det på känn. Kollegan som haft en startplats har inte riktigt varit på topp, ofta förkyld under hösten och vintern. Så jag har tänkt: jag bidar min tid. Tränar på lite lugnt och ser om han ställer in. Och så blev det och nu står jag här med EN STARTPLATS TILL VASALOPPET!!

Ska jag köra?

Den enda jag kan ställa frågan till och få rätt svar från är brorsan. Alltså han med mängdproblemet, han som äter en hel sån där rund knäckekaka när han vill ha en knäckemacka, eller som går från noll träning till 16 timmar i veckan när han väl får för sig att börja träna. Frågar jag honom kommer han garanterat säga: "Kör syrran!! Klart du klarar det. Behöver du skjuts?"

Frågar jag maken kommer han säga: "Men herregud, det är ju jättelångt, det måste göra jätteont."

Frågar jag den fd Friskis & Svettis-instruktören på jobbet så kommer jag få ett sånt där förnuftigt, jättetråkigt svar: "Du är inte tillräckligt väl tränad. Du har bara åkt en mil skidor hittills. Och även om du har en god grundkondition så är det en helt annan sak att åka 9 mil. Träna ett år till och kör nästa år istället."

Piluttan dig va! Jag tänker så här: Det är år 2012 och nån har sagt att jorden kommer gå under i år. Och jag vill åka Vasaloppet!! Färdigsnackat.

Nu ska jag bara hitta en skjuts. Och nånstans att bo.

Jag kan allt jag, *knicks knicks*