Hur gick det?

Jag vaknar redan vid halv-7. Det är tyst runtomkring mig, kroppen känns rätt ok. Tassar upp och sätter mig framför datorn. Kollar resultatet från igår och försöker ta in loppet.

Det hade varit roligt att kunna rapportera ett alltigenom positivt intryck från ett lopp en endaste gång. Typ, benen flög fram och jag bara log. Men icke, det verkar inte vara min grej. Igår var det nog värre än vanligt uppe i löparkansliet. Redan vid fem km började jag fundera på att ge upp, men förhandlade mig till ytterligare fem km. Och så fem km till. Vid femton km tog jag en rejäl paus. Tänkte att så här kan jag inte fortsätta. Antingen kliver jag av eller så slutar jag upp med det här schackrandet.

Fick en riktig dejá vu från Vätternundan då jag cyklade in i varje depå och åt/drack av allt som erbjöds. Kom ihåg den sköna känslan att få kliva av loppet en stund och få vila. Så jag åt saltgurka och bananer, drack massor av sportdryck och vatten. Åt ännu mer saltgurka, skippade bullarna dock. Gick sen och kissade. Sju minuter tog stoppet, men efteråt kändes det mycket, mycket bättre och jag fick fart på benen igen. Det höll i fyra km, men snart kom en ny depå och jag tog ett rejält stopp även där. Liksom vid 25 km. Där knöt jag upp skorna och tömde dem på smågrus.

Sen kom den beryktade Aborrbacken. Alla gick upp.

En-km-markeringen var underbar att passera (i LL markeras km utifrån hur många km som är kvar, jämfört med alla andra lopp där de markerar hur långt man sprungit. Gissa om guldfiskhjärnan hade det svårt när det stod 17 km...) och så rätt vad det var kom jag ut på upploppet. Sökte febrilt efter maken i folkhavet, ropade efter honom och DÄR, där stod han. Glädje!!

I mål. Helt overkligt. Hade jag verkligen förmått mig till detta? Helt fucking djävla unbelievable. Gneten i sitt esse. Sluttiden blev 3:27:45.

Om jag i förra lördagens halvmara inte ens hade tid att stanna vid vätskestationerna för att spara en minut på slutresultatet, så var dagens strategi att lägga många minuter vid dessa helt avgörande för att jag över huvud taget skulle ta mig runt. Sammanlagt förlängde de sluttiden med en sisådär 19 minuter. Men som sagt, utan dem hade jag klivit av vid 15 km och fått mitt första DNF (did not finish). Istället sitter jag nu här med medaljen runt halsen och strålar som en sol.

Det om något är positivt. Dagen fick ett lyckligt slut.

På edra platser, uppvärmning, start och Aborrbacken