Du är BÄST sms:ade mina goa vänner och för en stund slickade jag i mig berömmet. Det kändes så bra. Men nej - bäst var Isabellah Andersson. Hon kan verkligen springa fort den kvinnan. 1:11 säger allt. Det är stort att få delta i samma lopp som hon. SM i halvmarathon som det var så kollade jag upp mitt resultat och såg att jag hamnade på 108:e plats bland damerna som fyllt 45 men ännu inte 50. Av knappt 500. Det är kanske en måttstock på min prestation.
För en stund igår trodde jag att jag skulle ha chans på att springa runt 1:50, eller åtminstone persa under 1:54. Jag har ju ändå sprungit distansen på träning jag vet inte hur många gånger i år. Jag har tränat fart under sommaren och kände mig som en miljon när jag ställde mig på startlinjen. Jag var redo för stordåd.
Men icke. Vid 11 km tog energin slut och jag slokade i tre km. Fick sen i mig först en gel, sen en till, som jag svarade superstarkt på, men då hade minutrarna redan tickat iväg och det fanns inte längre en endaste mikroskopisk liten chans att slå rekord. Sprang i mål på 1:56:15.
Jag har funderat hela dan på vem jag är som löpare och har kommit fram till att jag är gnet. En gnet som gnetar på, vecka efter vecka, år efter år. Ingen som överraskar direkt, men som då och då kliver upp ett pinnhål till.
Igår firade jag 20-årsjubileum som halvmarathonist. 1991 var första året som jag sprang distansen i Stockholmsloppet som det hette då. Allt möjligt har hänt i mitt liv sen dess, men 7 minuter är det enda som jag lyckats kapa på distansen på dessa 20 år.
Men jag har också kommit fram till att jag gillar att vara en gnet. Det passar mig finfint. De snabba resultaten göre sig icke besvär. Här ska först muras en stabil grund och inga genvägar skall tagas.
Äsch, gick du på det där dravlet? Jag är skitsur och besviken och det här var rena bortförklaringen. Jag borde ha kunnat bättre igår. Jag må vara en gnet men jag är också en tävlingsmänniska och jag vill vinna. Även om det bara är mot mig själv och mina tidigare resultat.
20 år, +10 kg och -7 minuter
2 kommentarer:
Hej Lotta!
Jag har hittat din blogg av en händelse och jag blir så inspirerad av att läsa den!!!
Sprang också i lördags - min andra halvmara (första var varvet i Gbg i våras). Det gick ok men jag var inte heller helt nöjd med min tid... mål är mål och de vill man uppnå ju!
Jag kom igång med löpning bara för drygt ett år sedan och det är så himla bra och kul! Det är skönt att läsa det du skriver om att man som 46-åring också kan persa på milen - det finns hopp alltså! :)
Kul att du hittat hit och lycka till med dina egna mål. Det finns verkligen hopp!
Skicka en kommentar