Frågan vilket som är jobbigast, Stockholm marathon eller Lidingöloppet, har dryftats i mången år, i många forum. Frågeställningen känns lite väl maskulin för att tas på allvar tycker jag nog. Det är lite för mycket tuppfäktning alternativt orrspel över den helt enkelt. Går loppen ens att jämföra undrar jag? De är inte lika långa, det ena går på asfalt, det andra i skogen. Den enda gemensamma nämnaren är att det kräver sin man/kvinna att genomföra båda loppen och det är en dålig idé att komma till start helt otränad. Men varför denna jämförelse hela tiden?
Egentligen kom tanken på att springa Lidingöloppet före tanken att springa marathon. Jag var rationell och tyckte att det verkade mer uppnåbart att springa tre mil än fyra. Verkligheten tog en annan väg, så inte förrän nu får jag prova mina krafter i denna klassiker. Jag ser jättemycket fram emot att springa på lördag, men är totalt, möjligen ohälsosamt, respektlös inför det hela. Klart det kommer gå vägen. Inte har jag någon tidspress på mig heller. Det får gärna ta hela dagen, det rör mig inte i ryggen. Nej, på lördag ska jag springa och njuta. Njuta av att äntligen få genomföra Lidingöloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar