Ny boxningstränare och ingen Gun att sparra mot. Det kändes inte särskilt inspirerande att kliva in i träningslokalen ikväll och kunde lika väl ha blivit mitt sista boxningspass där för i höst.
Gun är en makalös kvinna som jag träffade första gången som jag testade på boxning för 2,5 år sedan. Vi fann varandra direkt. Förutom att vi är ungefär lika långa och lika starka gillar vi varandras humor och har alltid haft mycket att prata om. Dessutom kunde vi få den andra att pressa ur sig den sista gnuttan ork vid varje övning. Sen i vintras har hon annat för sig, tyvärr för mig men till glädje för henne och vi hörs bara då och då. Det är så tomt. Och det gör att jag står där varje gång som passet ska börja och känner mig lite som vid uttagningarna till brännbollslaget på mellanstadiet. Som tur är finns det fler ensamma och jag hittar alltid någon att köra mot, men inte är det som med Gunsan inte.
Idag fick jag tag i ett riktigt blåbär till sparringpartner och eftersom jag fick instruera honom rätt mycket kunde jag inte köra på så hårt som jag hade tänkt. Men samtidigt är det ett givande och tagande i den här träningsformen. Förhoppningsvis tyckte han det var kul och kan tänka sig fortsätta. Det tar inte många gånger innan han har koll på alla slag och sparkar.
Själv behövde jag inte köra slut på mig till utmattningens rand såsom brukligt är. Det räckte med att bli ordentligt varm, få slå igenom leder och muskler och sen stretcha ordentligt efteråt. Självklart går jag dit snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar