Jag har med mig en till, rätt trist, dimension av Lidingöloppet och det är att det var så himmelens trångt i spåret. Jag startade i 7e startgruppen och hade väl en sådär 15000 löpare framför mig. I princip hela loppet var det som att försöka ta sig fram i en massdemonstration. Alla rörde sig framåt, väldigt många i ett långsammare tempo än det jag ville hålla (åtminstone fram till 15 km) och den första kilometern tog 8 minuter. Snabbt räknade jag ut att det skulle innebära 4 timmar till målgång och fick lite lätt panik.
Jag fick hålla fokus på alla benen framför mig och det var svårt att planera löpsteget och försöka upprätthålla farten. Rötter och stenar dök upp med bara nån mikrosekunds förvarning. Två gånger hann inte den som sprang framför mig kliva ur steget innan jag klev i. Som tur var ramlade ingen av oss.
I uppförsbackarna var det inte de framförvarande fötterna som var problemet, utan de framförvarande armbågarna. De kom farande i huvudhöjd och det gällde att ducka för att inte få dem rätt i pannan.
Nej, Lidingöloppet gav mig rejäl klaustrofobi, och jag kan inte tänka mig att springa tävlingen igen. Däremot var slingan väldigt vacker och backar ser jag normalt som en skön utmaning så nån gång tänker jag ta mig ut till Lidingö igen och springa den helt på egen hand.
Skickar med en film från Aborrbacken. 25 km avklarade, 5 kvar till målet.
Aborrbacken - sing hallelulja
2 kommentarer:
Ja fy för trängsel... Jag ska göra som du, ta mig dit när det är typ folktomt och bara njuta :)
Bra jobbat!
Tack Mia!
Skicka en kommentar