Märkligt - lördagens strapats känns redan avlägsen. Minnet börjar skönmåla de dryga fem timmarna och kroppen har läkt. Har jag verkligen sprungit så långt som från Centralen till Arlanda?
Det som fortfarande påminner om att jag har gjort något extraordinärt är att jag äter som en häst. Första dagen efter maran fick jag i mig en skål med yoghurt/müsli/frukt/nötter, fyra ostmackor, en Piggelin, en stor kanelbulle, en portion spaghetti och köttfärssås, en halv påse chips, en biff med potatisgratäng, två äpplen och en mandarin.
Även idag har det blivit minst ett extra mål mat jämfört med vad jag brukar äta. Det går liksom inte att hejda utan är bara att tugga i sig.
Börjar så smått bli sugen på att springa igen. Vill ut i skogen och känna dofterna och höra fågelkvitter samtidigt som löpstegen kan hjälpa mig minnas Stockholm Marathon lite bättre.
Men löprundan får vänta några dagar till. Studenter ska firas och jobb ska utföras istället. På tal om häst så ska jag sitta upp på en hästrygg för första gången i mitt liv på lördag. Vi är några som ska ut på en dagsturO. Snälla nordsvenskar eller islandshästar är utlovade. Det ska bli jättekul. Har alltid tyckt det ser så härligt ut i filmer när de rider över fält och genom skog. Nåja, just så lär det nog inte se ut den här lördagen.
Och har jag förstått saken rätt kan jag se fram emot att återigen få en kraftfull träningsvärk att tampas med i början av nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar