I morse petade jag bort den sista sårskorpan från ett mini-skavsår som jag fick på pekfingret under Vasaloppet. Funderade ett tag på hur det ser ut inuti kroppen. Är allt läkt därinne också? Hur trasig blir man egentligen efter en extrem fysisk ansträngning? Träningsvärken försvann på några dagar och det gör inte ont någonstans, men det gjorde inte skavsåret heller den sista tiden. Ändå satt det kvar i tre veckor. Det hade varit spännande att få åka runt i lungorna, tarmarna, höften med en avstickare ner till knäna för att se hur det ser ut på riktigt.
Sen så har jag ju den där förkylningen att bli helt frisk från. Hade varit kul att hälsa på i snorfabriken också när man ändå var i närheten. Helt hundra frisk är jag inte, men kanske 98. Det gäller att vara smart nu, inte förivra sig och köra på för fullt. Missad träning är missad träning, det går inte att träna ikapp just nu. Vällingbymaran ligger illa till, jag börjar inse omöjligheten att hinna komma i form till dess. Förnuftet säger att jag ska stå över den. Jag tror i och för sig att jag skulle kunna ta mig runt, men så har vi det här med tiden, att komma under fyra timmar. Eller i alla fall springa fortare än på Åland. Tiden är överordnad "ta mig runt" just nu, så det klokaste är att leta upp en mara i maj istället och satsa järnet på den istället.
Nä, det jag längtar mest efter just nu är att få träna under en lång räcka av veckor helt utan avbrott. Att få bygga upp mig igen och få springa i en hel kropp nu när det är som allra bäst att springa.
Nästa tisdag drar Ursvik Xtreme igång igen och den premiären vill jag inte missa. Det är ju favorittävlingarnas favorittävling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar