Becksvart var det när klockan ringde vid 3-snåret och ute var det -12 grader. Vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig. Den välsmorda Vasalopps-logistiken tog mig till Sälen. Utan minsta skam i kroppen trängde jag mig före säkert 100 man in i startfållan och parkerade skidorna för att snabbt leta upp ett ställe där jag kunde värma fötterna. Byggde ihop några smaskiga räkmackor och hittade till och med en korvgubbe som sålde varm choklad. Humöret var på topp, dagen hade börjat bra.
50 parallella spår hade de gjort iordning i startfållorna, 10 startled efter varandra och jag stod i det sista ledet. Kl 8 gick starten och ormen började röra sig så sakteliga. Efter några hundra meter tog det tvärstopp och det tog en timme innan kön löstes upp. Då hade vi kommit två km.
Men, jag var ju inte här för att köra fort, så jag kände ingen stress. Så småningom kom vi i alla fall igång på riktigt och det kändes bra. Vädret var ju helt otroligt underbart och jag avundades de skoterburna sällskapen som tagit sig till de bästa ställena uppe på myren där de och nu satt och tittade på spektaklet med solen rätt i ansiktet. Det såg verkligen njutbart ut.
Även om jag har försökt plugga på namnen på de olika stoppen och nu även åkt förbi dem minns jag inte vilket som kommer i vilken följd. De var förvillande lika varandra. Samma stånd med blåbärssoppa, bullar och buljong överallt, funktionärer som servade på samma vis och en speakerröst som hälsade välkommen. På en stor monitor skickades det sms-hälsningar till skidlöparna, där stod vad klockan var och hur många som åkt förbi kontrollen, där stod ocksåhur många som var kvar ute i spåren bakom kontrollen.
Jag befann mig i min egna lilla bubbla. Funderade på inget förutom på nästa stavtag. Myrarna var jättefina att åka över, men efter andra kontrollen blev det mer skog runt omkring. Det var rätt enahanda, ibland gick det uppför, ibland utför. Mest var det plant har jag för mig.
Redan i början valde jag bort att staka, jag är alldeles för svag i armarna för det. Istället fokuserade jag på att dra nytta av mina starka ben. Det var de som fick mig till Mora. Det blev till att diagonala vilket passade bra för jag älskar att diagonala. Det är den mest fulländade rörelsen jag vet. Mot slutet när allt smärtade funkade det fortfarande att diagonala. Jag räknade stavtagen tyst för mig själv, 400 tag blev en kilometer, färre om det kom en nerförsbacke.
Vid sista stoppet hade mörket lagt sig och jag åkte de sista 9 km i skenet av månen och elljusen. Det kändes fint på nåt vis. Äntligen hägrade målet, folket kom ut från stugorna och hejjade på. Någon omtänksam hade tänt marschaller som visade vägen. Sen var det bara 200 meter kvar, och så hundra och till slut, denna långa dag kom jag i mål.
Och jag ropade till publiken: Jag är här nu!
Precis som P2
Diverse bilder från dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar