Jag börjar känna mig som en långdistans-räv, vet hur kroppen funkar vid längre sträckor. Vet att jag måste dricka mycket och äta äckliga söta energibars för att orka prestera. Att böla betyder att jag ätit för lite. Jag har hittat torkat salt kött i butikshyllorna som gör underverk för saltbalansen och i söndags gick jag igång alldeles extra på apelsinklyftorna som entusiaster delade ut längs vägen.
Jag vet också att jag får lida pin i några dagar efter ett sånt här prov. Hur vältränad jag än är, så ligger inte träningspassen i närheten av de här distanserna och träningsvärken kommer som ett brev på posten. En av tankarna som fick mig att fortsätta till målet under Vasaloppet var just tanken om att jag ändå inte kunde få värre träningsvärk om jag så fortsatte hundra mil till. Det var ingen anledning till att bryta, även om jag visste att det skulle göra ont efteråt.
Om såna här lopp är bra för kroppen kan man diskutera. Just vasaloppsåkare är ett eget släkte och i ledet i söndags fanns mannen som gjort allra flest lopp, i år det 59e. Inga medaljer delas ut, istället får man ett diplom, plakett får man först efter 10 genomförda lopp.
Samtidigt språkade jag med en man i 65-årsåldern på bussen mellan Mora och Sälen som skulle göra sitt 24e lopp. Han hade redan avverkat Halvvasan och Kortvasan under veckan och verkade frisk som en nötkärna. Jag var lite långsam av bussen och mannen hann iväg innan jag upptäckte den lilla klisterlappen som man ska fästa på insidan av nummerlappen, med information om man har några särskilda sjukdomar eller äter medicin ICE. Och mycket riktigt, på lappen stod det hjärtstopp och någon medicin med många x i namnet. Jag hann inte ifatt honom för att ge honom lappen, men hoppas att allt gick bra den här gången också.
Och så var det kvinnan som jag delade rum med. Hon kom från Vilhelmina och hade kört de 60 milen fram och tillbaka till Mora både förra helgen för att åka Tjejvasan och den här helgen för att köra Vasaloppet. Snacka om att det finns Vasaloppsentusiaster därute.
Själv är jag jätteglad att äntligen har åkt i mål i mitt första Vasalopp. Det tog nästan fyra år, med ett inställt lopp vid första försöket, men nu är jag i hamn. Och nu är det dags att fira. Inte bara hasta vidare och sätt upp nya mål.
Nej, fira är viktigt och jag gör det genom att gotta mig i upplevelsen, kolla igenom de olika filmsekvenserna som jag själv spelat in och titta på målgången via SVT Play/Folkets målgångar. Jag gör det genom att vila och äta ordentligt och att landa mentalt. Till helgen blir det champagne.
Skål!
Lotta glider in i mååååål
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar