3:59:56: Några tankar från VR

måndag 20 juni 2011

Några tankar från VR

Man skulle kunna tro att man under 16 timmars cyklande i ensamhet skulle ha löst ett och annat världsproblem när man rullat i mål, men så funkar det inte alls. Den smarta delen av hjärnan har gått och fiskat och det enda man tänker på är sånt som "trampa på", "det går bra", "en liten bit till". Det blir något enahanda efter ett tag.

På något vis måste jag ändå ha registrerat en massa saker som hjärnan nu har börjat bearbeta och ut spottar den en massa data. Analyserna av dessa har vi inte kommit till riktigt än.

T ex kan jag konstatera att världen har begåvats med en fantastisk variation av rumpor. En del i väldigt slitna cykelbyxor. De kantigaste tillhör cykelproffsen.

På cykellopp blir vi alla en enda stor familj och vi har inga problem att kissa tillsammans.

Jag förundrar mig över hur en sån till synes enkel sak som att servera bullar, saltgurka, bananer, kaffe och fyra olika sorters drycker kan göras på så många olika vis. Klart bäst var de i depån vid Boviken. Där var det snyggt, upphällt och klart, funktionärerna var på gott humör och de var redo att ta emot 18000 cyklister.

I löparlopp klär en del ut sig i tokiga utstyrslar. För att var crazy i Vätternrundan cyklar man på militärcykel, mountainbike eller knasigast av dem alla; en SvD-lånecykel.

Osannolikt nog var jag också med om ett mirakel. Min lilla ärthjärna hade fått för sig att det var 22 km till nästa depå, när det i själva verket var 37 km (vilket klart och tydligt var utmärkt vid föregående depå). I det här läget av Rundan var depåerna min räddning och jag längtade ihjäl mig efter att få rulla in i dem och äta kardemummabullar. Jag cyklade på och cyklade på men det fanns ingen depå i sikte och jag misströstade rejält. Den som åkt på bilsemester med griniga ungar fattar läget tror jag.

Men så uppenbarade sig vid en parkeringsplats en mamma med sina två döttrar och de bjöd på hemmagjorda chokladbollar. Jag säger bara det, de här chokladbollarna var inga såna där kletiga oformliga boll-wanna-be´s man fått med sig hem från dagis ett otal gånger. Nehej, nu snackar vi proffstillverkade chokladbollar. De var helt perfekta. Runda, hårda, fortfarande kylskåpskalla och noggrant rullade i pärlsocker. Och smaken sen, mmmm, choklad och socker i en fantastisk symfoni. Det var såååå gott och jag tog så små tuggor jag bara nånsin kunde för att den enda boll jag lyckats fånga i farten skulle räcka i en evighet. De tre kvinnorna har för alltid en plats i mitt hjärta och jag tänker skicka deras vänlighet vidare på något vis så snart jag får tillfälle.

Ja, det var väl ungefär sånt jag tänkte på en rätt så ovanlig lördag i juni år 2011.