Analys

Kvällen bjöd på vacker fågelsång, vindstilla solnedgång och fyra rådjur på ängen. Och årets första myggbett. Sommaren är här och om en vecka börjar sommarlovet. Den här tiden på året är den absolut bästa. Allt det härliga, somriga ligger framför en.

Förutom maran som nu ligger bakom mig. Det känns tomt och lite overkligt att jag sprang den för bara några dagar sedan. Redan har minnet suddat lite här och lite där, stuvat om lite och förskönat en del. Stelheten har gått över och jag börjar märkligt nog redan längta efter ett nytt marathon.

Det har blivit dags att analysera loppet och se vari förbättringspotentialen består.
Uppladdningen var helt perfekt. Lagom med träning de sista två veckorna, bra fokus med fjärilar i magen dagarna innan. Bra med grötfrukost och sen två räkmackor innan start. Det la sig som bomull i magen och höll mig mätt loppet igenom. Bra också att vara på plats i god tid innan starten.

Första halvan rullade det på riktigt snabbt. Jag förvånade mig själv med att hålla ihop så pass bra och kände mig stark. Det var verkligen inga problem. Jag sprang helt utan tanke på kilometrar eller hur långt det var kvar. Hade inga dippar. Löpsteget var helt normalt. Jag njöt.

På Tegeluddsvägen, efter saltgurkan kom första svackan. Jag pluggade i lurarna och lät musiken hjälpa mig framåt. Vid 26 km talade jag om för hela världen att jag hade ont och att det här med maran verkligen inte var roligt. Det började göra ont i höften, runt höftkulan och steget kortades något. Tiden sinkades. Försökte inte tänka på hur långt det var kvar utan sa till mig själv att jag först vid 37 km kunde börja tänka på målgången. Tills dess skulle jag bara fokusera på att ta mig förbi närmaste kilometerskylt.

Jag drack vatten vid varje vätskestation och energidryck i början och i slutet av loppet. Åt allt det andra som bjöds, banan, energibar och saltgurka. Hade också med en egen energibar som jag tog tuggor av då och då. Svarade direkt på energitillförseln, benen piggnade till och det gick bättre att springa ett tag. Nästa gång måste jag få i mig ännu mer energi på slutet.

Psykologiskt kände jag mig mycket, mycket starkare den här gången. Det ger en trygghet att skaffa sig rutin, man vet vad som väntar.

Det stora problemet är smärtan som utvecklas efter knappt 30 km, oavsett vilken hastighet jag håller, och den hoppas jag kunna komma tillrätta med genom att dels springa längre långpass (vilket jag sa redan efter Åland marathon) och dels börja styrketräna låren och rumpan. Sedan i julas har jag rätt frekvent kört armhävningar och situps vilket gjort bålen starkare och det hjälpte mig mycket i lördags.

Bra, då har jag lite att träna på och medan jag gör det ska jag fundera på vilken som blir min nästa mara.


Sommartider hej, hej