Under hela tramptiden, 12,5 timmar, hängde där en liten, liten envis snordroppe på nästippen. Hur jag än försökte fräsa näsan i farten, torka bort droppen med den handskförsedda handen eller snyta näsan vid varje stopp, så kom den tillbaka sekunden efter. Jag hade verkligen ett sjå med den. Jag till och med försökte låta den bara vara och hänga sig allt längre och längre i förhoppning om att den till slut skulle släppa och falla till marken. Men icke. Den hängde sig kvar och blev till dagens humor. Hej gamle vän, vad kul att se dig igen!
Så här i efterhand är jag uppfylld av bedriften att komma runt Vättern och känner ett lugn och ett självförtroende som är svårt att sätta ord på. Jag har lärt känna en ny sida av mig själv och jag blir nyfiken på vad jag mer skulle kunna uträtta här i livet. Den här känslan behöver inte alls ge sig av så snabbt. Den får gärna hänga sig kvar, likt snordroppen, så jag får lära känna den ordentligt och låta den bli en kär gammal vän.
Go och glad midsommar allihop!
Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar