Vända blad

Det här inlägget skulle kunna heta Själv är bäste dräng, Ont ska med ont fördrivas eller Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken.

Det där bröst/rygg-onda jag dragits med sedan Stockholmsmaran verkar ha försvunnit. Jag hoppas att jag inte ska behöva beklaga mig en enda gång till men eftersom det har påverkat mig under så lång tid vill jag nu berätta "hela historien".

Vad har hänt
Vid 15 km på Stockholmsmaran högg det till i bröstkorgen och det blev tyngre att andas. Jag klev av vid 28 km och sedan dess har jag haft ont i bröst/ryggkorgen. Jag har kollat hjärtat och röntgat lungorna – allt ok. Doktorerna har sagt att problemet suttit i mjukdelarna, dvs musklerna, brosket och senorna runt revbenen.
Jag har testat att äta Voltaren – helt utan effekt. Jag har testat att smörja in mig med Voltaren – i princip utan effekt. Jag har behandlat mig hos naprapat – rätt god effekt, men har inte blivit fullt ut ok ändå.

Hur det hela började
Upprinnelsen tror jag faktiskt var Vasaloppet. 9 mils diagonalande i en diagonal-otränad kropp frestade antagligen på mer än jag fattade, även om jag inte hade några besvär varken under eller efter loppet. Men sten lades till börda och under våren körde jag efter ett träningsprogram och sprang en hel del långa intervallpass med pulsklocka. Den lilla ploppen som hör till pulsbandet som man fäster runt revbenen tryckte på på just det stället där jag gått och haft ont. Den tredje faktorn som fick bröstryggen att gå i baklås tror jag var de nya löparskorna. Även om de i sig inte är dåliga, så blev löpsteget kanske något annorlunda och sände stötvågor genom ryggraden på ett annat vis än vad de förra skorna hade gjort.

Upplösningen
Härom morgonen vaknade jag redan vid fyrasnåret och kunde inte somna om (det här med sommar/vintertid gör en smått förvirrad, vad är egentligen klockan?). Låg och funderade på vad jag skulle ta mig till med min rygg. Var det dags för ett nytt doktorsbesök och vad skulle hon i så fall kunna göra – ge mig starka tabletter eller en remiss till sjukgymnast?

Inget av det lockade, så jag funderade vidare. Vad hade naprapaten gjort som var så bra? Jo just det, den där akupressuren precis invid ryggraden gjorde susen. Den där när hon trycker ner tummen på ett ställe och håller kvar i någon minut och det gör så ont att man bara vill ställa sig upp och ge henne en rak höger.

Hmm, tänkte jag vidare. Det där var ju en idé. Jag hade ju den där osköna piggen som jag använt tidigare (se länk här), den kunde jag lägga mig på, det borde ha samma effekt som naprapatens tryckningar. 2 minuter senare låg jag på piggen och lät den trycka sig in i min rygg. Låg så i 10 minuter innan jag flyttade piggen uppåt utmed ryggraden en aning. Höll på så i nästan två timmar innan det var dags att kliva ur sängen och cykla till jobbet. Inte en kvadratcentimeter av övre ryggen hade sluppit undan, det är verkligen vad man kan man kalla akupressur det!

Frampå kvällen hade jag sån värk, typ träningsvärk i hela övre ryggen, att jag inte orkade vara vaken längre än till nio. Vaknade morgonen därpå och döm om min förvåning när allt det onda var som bortblåst. Helt overkligt. Det är 5 månader sedan jag sist kände det så här. Det är nu jag vill ropa Hej! - men är jag verkligen över bäcken än?

Vad lärde jag mig
Jag hade velat skriva: Att lyssna på kroppen, men det är så svårt ibland att fatta vad den säger. Jag kör på och det funkar finfint, så jag fortsätter och det funkar fortfarande jättebra, men så en dag, bara sådär så går det inte bra längre. Det jag dock vet är att samtliga åkommor jag ådragit mig sedan jag började träna för marathon har avhjälpts med någon form av blodgenomströmmande behandling, som massage, stretch, akupressur eller bara vanliga varma bad. Det är bra att veta, men nu hoppas jag att det här skadekapitlet är över. I nästa kapitel får du istället läsa om mer träning på väg mot det stora målet, maran under fyra timmar.