Que pasa?

Vad mer kan jag skriva om maran? Inte så mycket. Jag har nästan glömt bort strapatserna. På nåt vis gick allt så fort. Jag laddade, startade, det regnade och sen var det över. Jag måste ha varit väldigt mycket i min kokong under hela loppet, för cashminnet är helt blankt. Imorgon släpper Marathonfoto bilderna från loppet som man kan köpa om man vill. Jag tänker hänga på låset för att se om jag fastnade någonstans. Främst för att få en bekräftelse på att jag verkligen var där i lördags.

"Vad ska du göra nu då?" är den vanligaste frågan jag får och helst vill jag vänta några dagar till med att fatta några beslut. Post-lopp-deppet får en ur balans samtidigt som endorfinerna vill ta en till nya höjder så det är rätt så jobbigt och schitzofrent däruppe i hjärnkontoret just nu. Jag vilar några dagar till och återkommer i frågan när allt lugnat ned sig igen.

Min kära kollega hade gjort en fin medalj till mig när jag kom till jobbet i måndags. Jag blev så glad för den och har hängt den på lampan vid mitt skrivbord så att jag kan titta på den då och då. Den ger mig perspektiv på lördagens insats och hjälper mig att minnas hur det egentligen var. Blött har jag för mig. Och lite blåsigt.
1a pris i sunt förnuft