Lycka till!

Exakt för ett år sedan satte jag mig i sadeln och började trampa de trettio milen runt Vättern. Helt galet, absurt och overkligt. Särskilt det här med start kl 00:45 var ju helt crazy. Och så den nästan spöklika tystnaden när ett femtiotal välsmorda racercyklar helt ljudlöst rullade ut ur startfållan, ut i mörket, mot den starka vinden. Raden av röda bakljus sträckte sig så långt ögat nådde.

I gryningen rullade jag nerför böljande backar strax norr om Gränna, där var så vackert. Uppförsbacken genom och förbi Gränna upp mot nästa stopp var oändligt lång, den tog aldrig slut.

Frukoststoppet i Jönköping är favoritminnet nr ett. Där mötte bror upp vid halv-6-snåret och tog en fika med mig. Det var gött att komma in i värmen i den stora hangaren och äta varm havregrynsgröt.

Jag minns också den branta backen uppför någon mil efter Jönköping och vilken fart man fick i nedförsbacken som följde därpå.

Hjo var underbart pitoreskt vackert. Här missade jag att det serverades lasagne, åt bulle och saltgurka istället.

Kommer ihåg ljudet av de stora klungorna som drog förbi.

Minns Karlsborg, häpnade över att det låg en borg där bara sådär.

Och så den här förvridna rums- och tidsuppfattningen. Att blicka ut över Vättern och försöka ta in i medvetandet att jag varit där på andra sida för många timmar sedan. Att känna lycka över att "bara" ha fyra mil kvar.

Utan att veta om det rulla i mål en ynka minut efter det att den ena personen av två som jag kände i hela startfältet rullat i mål, med den skillnaden att han startat åtta timmar efter mig. Vi missade varandra i målfållan.

Och hur jag en kvart efter målgång satt i bilen på väg hem. Jag slocknade nästan omedelbart.

Lycka till allihop som rullar ut från Motala inatt!. Ni har ett äventyr framför er, en riktigt tuff utmaning men får med er en alldeles speciell känsla hem. En känsla ni aldrig glömmer. Och jag lovar, det är värt det.