Hej vardag!

Det märks att det är nytt år för det var full aktivitet på gymmet igår. I entre'n tog en instruktör hand om en grupp killar, i omklädningsrummet byttes det om inför spinning-och pumppassen som snart skulle börja, båda passen måste ha blivit fullsatta. Många var de som rörde sig mellan maskinerna enligt sina personliga träningsscheman, förde bok över antal reps och kg motstånd. Två killar körde roddmaskinerna så det stod härliga till, fick för mig att de tränade för Vasaloppet.

Och så var det vi ensamvargar på löpbanden. Jag knep det sista lediga bandet.

Egentligen hade jag tänkt morgonjogga till jobbet, men hela marken var ju som glacerad. Redan kvällen innan höll jag på att dratta omkull på den korta sträckan mellan tunnelbanan och bussen, så jag var förnuftig och skippade Icebugsen och morgonjoggen.

Istället sprang jag nu här och tittade mig runt omkring, lite mer än vanligt eftersom jag skippade intervallerna och istället malde på i 10,50-fart. Jag ville att det skulle likna ett morgonpass så mycket som möjligt så det var inte tal om nån vidare krävande fart. Fast det visade sig bli rätt jobbigt ändå.

Med vardagen har träningen kommit in från kylan igen och det här var min sjätte träningstimme den här veckan. Förra lördagen blev det faktiskt äntligen ett löppass och jag slapp dessutom åka till tippen eftersom maken så snällt tog hand om det. På måndagmorgonen använde jag mina utvilade och fräscha cykelbenmuskler och det gick hur bra som helst att ta sig till jobbet. Likaså på tisdagen.

Framåt onsdagen började jag bli mör i benen av cyklandet, vilket kändes extra mycket när jag körde löpbandsintervaller på lunchen. Det gick hur segt som helst, och av de fem-minuters fartökningar jag brukar få till blev bara hälften gjorda i den fart jag tänkt. Resten av passet växlades mellan gång, lugnare jogg och lite snabbare fart. Man kan ju fundera på om det är smart att träna när kroppen grymtar, men jag är ändå glad så här efteråt att jag gav mig på det där passet. Det är lite kämpigare i början efter en viloperiod och för mig är det viktigare att genomföra passen även om de inte blir 100%-iga.

Jag var fortfarande mör i benen igår och av det behagliga pass i lugn fart som jag hade sett framför mig, blev mest till en kamp om att inte trycka ner farten för att gå. Det är det sämsta med löpbandet, att det är så lätt att trycka på de där minusknapparna. Det händer ju sällan ute att jag behöver gå flera gånger under passen, medan det på bandet ligger farligt nära hela tiden. Minutrarna gick i snigelfart och jag försökte sysselsätta hjärnan med det som fanns runtomkring mig att titta på.

Nåväl, jag är nöjd även med det här passet och vet att det kommer belöna sig lite längre fram. Hoppas att alla nykomlingar på gymmet också tänker så och inte kroknar när första motgången kommer.