Vikt(igt)

Jag blev uppraggad på cykeln igår kväll *fniss*. Det var en glad norrlänning som egentligen kunde ha cyklat förbi mig mycket tidigare, men som lät mig cykla före eftersom jag hade ringklocka på cykeln och kunde varna alla gångare där vi for fram. Sa han i alla fall. Jag fick såklart prestationsångest och trampade på för glatta livet. När vi kom fram till vägen där det fanns gatubelysning cyklade han äntligen om och då passade han även på att ge mig en lapp och sa nåt om en gratis kropp.

Spännande tänkte jag medan jag cyklade vidare, brukar han alltid ragga brudar på det viset? Funkar det verkligen? Väl hemma läste jag på lappen att jag kunde få en gratis kropps-scanning då jag skulle få veta hur fet alt muskulös jag var och som grädden på moset få rådgivning om hur jag skulle göra för att ändra på mig. Mailadressen anknöt till Herbalife så det kändes väl inte riktigt som ett alternativ för mig, även om den metoden säkert har hjälpt många överviktiga.

Men han kanske såg något i min ryggtavla som knöt an till viktnoja, för det här med vikten upptar sorgligt nog en del av min tid. Jag har alltid varit normalviktig och har aldrig haft några ätstörningar, men är ändå rädd för att gå upp för mycket i vikt. Därför håller jag noga koll på vikten genom att väga mig så gott som varje dag. Dessutom mäter jag magens omkrets med jämna mellanrum och för upp resultatet på ett skrynkligt litet papper som jag har i byrålådan.

Se här nedan till exempel (jag mäter magen på två ställen, det minst och det mest omfångsrika):
28 dec 2007 72,1 kg, 80 cm + 96 cm
22 apr 2008 69,5 kg, 77 cm + 90 cm
9 sept 2008 72,9 kg, 78 cm + 91 cm
11 nov 2009 72,0 kg, 77 cm + 93 cm
10 feb 2010 70,0 kg, 75 cm + 90 cm
31 aug 2010 72,0 kg, 78 cm + 94 cm

Hela tiden parerar jag eventuell viktuppgång/viktnedgång där den övre kritiska vikten är 73 kg. Väger jag det eller mer brukar jag bli lite mer noggrann med vad jag stoppar i mig några dagar eller veckor, beroende på hur lång tid det tar att gå ner igen. Och om jag någon morgon väger under 70 kg blir jag istället rädd för att dö svältdöden och tackar genast ja till bullarna och kakorna, så att jag hamnar över 70 igen.

Vad jag ska med mina nedplitade siffror till vet jag inte riktigt. En dag kanske jag publicerar hela listan i en bok med titeln "Siffrorna i mitt liv". Eller så lägger jag ihop alla siffror och delar summan med tusen och får fram mitt riktiga turnummer.

Ibland läser jag att om man går ner si eller så mycket i vikt kan man förbättra sitt personbästa med si eller så många minuter. Det där stämmer inte riktigt på mig. När jag sprang min första halvmara 1991 låg min normalvikt på omkring 60 kg. 17 år och två barn senare vägde jag 10 kg mer men sprang 9 minuter snabbare. Fast just den prestationen lär jag nog inte göra om. 63 år hoppas jag såklart bli, men väga 80 kg? Nej tack, inte ens om det skulle få mig att springa halvmaran på 1.45.

Också ett sätt att lösa viktnoja på. (Bilden kom i ett mail just idag)