Mot toppen

Idag sprang jag rakt in i tidshålet. Vi brukar kalla den så, dimensionen som likt ett svart hål suger åt sig all tid och som med fördel inträder vid veckans matinköp. Det är som om all effektivitet rinner av en och istället går man där i sakta mak, med sin varuvagn och synar och klämmer och känner på alla möjliga oviktiga prylar som man inte har en tanke på att köpa. Tiden tickar men man märker det inte.

Så jag hamnade i ett sånt där tidshål idag och kan nu i efterhand inte riktigt förklara vad jag gjorde därute, löpandes mot skidbacken på Ekerö i så många timmar. Enligt beräkningarna skulle det ta ca 1,5 timme att nå fram till toppen, men det tog nog närmare 2, eller kanske ännu längre. Jag tappade kollen på klockan strax efter att jag lämnade huset.

Jag ville springa lätt idag, utan vätskebälte och la ner en hundring till dricka och nåt att äta, tillsammans med telefonen och busskort i byxfickan. Det flöt på rätt så bra i början och jag fick hejda mig lite för att inte hålla ett för högt tempo, det var ju ändå ett långpass jag hade framför mig. Sprang förbi Brommaplan och tog mig över till Kärsön och Drottningholm. Mitt på bron stannade jag och tog några kort på slottet. Det var ett så speciellt, fint sken och helt vindstilla. En helt perfekt dag för löpning.

Så sprang jag in på Pressbyrån vid Drottningholm och upptäckte till min fasa att jag inte hade hundringen kvar i fickan. Ingen hit direkt att springa tre mil utan varken dricka eller energi. Tiggde till mig ett glas vatten och sprang sen vidare och tänkte att det nog skulle lösa sig efterhand. Började granska marken efter tappade mynt, men såg bara några larver som var ute och kröp. Ett äppelträd räddade mig en stund och vid Ekerö centrum smet jag in på toan på ICA och drack vatten. Två km kvar till toppen och de avverkades utan problem.

Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av skidbacken. Kanske att den skulle vara lättillgänglig med kort gräs och inte så brant, men det var nästan tvärtom. Den var attans så brant, med högt gräs och tistlar, men där fanns några halvgeggiga stigar i gräset så visst gick det att springa upp. Fin pulsökning må jag säga, lät nog som ett gammalt ånglok när jag väl kom upp på toppen.

Utsikten där uppe var så vacker och jag blev stående säkert i tio minuter. Väl nere vid foten igen tyckte jag att det var oväntat mycket folk i rörelse och det visade sig att de strax skulle sätta igång liften så att cykelgalningar skulle kunna åka upp med den för att sen kasta sig ner, hals över huvud, nerför backen.

Kände nu att löpturen hade dragit ut alldeles för långt på tiden och var rädd för att det skulle hinna bli både kväll och natt innnan jag kom hem, så jag ringde efter hämtning. Hann springa några km till innan jag rätt så mör kunde sätta mig i bilen och få skjuts hem igen. Jag stack hemifrån vid 9 och kom hem strax före 12. Vad jag gjorde under den tiden förutom att springa 17 km vet jag faktiskt inte. Vet bara att jag befunnit mig i tidshålet.

Ekerö tour