Att sitta på en pinne likt en uggla och spana över nejden är inte riktigt min grej. Så trots det jag skrev i förra inlägget, så var jag igår iväg och testade på vattenlöpning. Alltså - det var härligt! Nästan ensam i min bana i bassängen, med ett härligt solsken som tittade in genom fönstren, därtill bra musik i högtalarna och lagom varmt i vattnet. Klart avslappnande.
Tror dock att min teknik inte var helt klockren. Jag hann inte googla nåt om vattenlöpning innan jag stack till simhallen, utan frågade badvakten om hur man skulle göra. Själva rörelsen kändes ganska naturlig och jag tog mig fram som om jag sprang. Flytdynan runt magen hjälpte till att hålla mig upprätt. Men jag fick inte upp någon vidare puls utan kunde hålla på i evigheter utan att bli trött kändes det som. Gav mig själv en timme i det meditativa tillståndet och tog sen en skön bastu efteråt. Masserade upp vaden dit ontet har förflyttat sig och kände bara välbehag.
När jag kom hem läste jag in mig på hur jobbig vattenlöpning ska genomföras och för att få upp flåset ordentligt måste man jobba i intensiva korta, korta 10-sekundersintervaller, med några sekunders vila emellan. Det får jag testa på nästa gång, för det blir definitivt en nästa gång. Det här kändes helt perfekt.
Måste också nämna att jag alltid varit imponerad av simmare och deras osannolika mängdträning. Det är helt fantastiskt att de orkar träna både morgon och kväll oavsett mörker eller ljus. Respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar