Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. I förmiddags hade jag tänkt skriva att det inte blir nåt lopp för mig nästa lördag, men jag hann inte med att skriva något inlägg och så efter cykelturen hem fick jag igång blodcirkulationen så pass att mycket av värken försvann, så nu känner jag hopp igen.
Det är helt galet att jag ens tror att jag ska starta. 4,2 mil rivs inte av i en handvändning och hade jag varit en icke-löpande kompis till mig istället, så hade jag absolut sagt att det inte verkar sunt, eller så hade jag kanske till och med sagt att: -Gud så skönt att ha nåt att skylla på så man slipper springa så långt.
Men nu är ju jag jag och för mig är maran en belöning - inte ett straff. Jag vill så gärna springa nästa lördag. Äntligen är det dags för utmaningen som legat framför mig under året, det är dags att skörda det jag byggt upp under vintern och våren. Å andra sidan lär jag inte göra något bättre resultat eftersom jag missat så mycket löpträning de senaste veckorna. Under 4 timmar lär jag aldrig springa på oavsett dagsformen på benet.
Det finns ytterligare en variant på att delta i loppet och det är att ställa upp för start, men bara springa en mil eller så. Det känns dock inte lika tilltalande. Så desperat att få starta i min första mara är jag inte. Då väntar jag hellre ett tag till och startar i nån annan mara när jag känner mig helt redo. Som tur är finns det många att välja mellan.
Vore jag förnuftig hade jag kastat in handduken redan, men jag känner inte att jag har nåt att förlora på att avvakta beslutet än. Så jag hoppas och förtvivlar om vartannat. Humöret far upp och ner likaså. Men som de säger: It ain´t over ´til the fat lady sings.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar