Expertutlåtande

Idag har jag varit hos en expert och fått ett utlåtande om mitt högra ben. Och *trumvirvel* - det är ingen benhinneinflammation! Hipp, hurra!! Det är inte heller en stressfraktur utan faktiskt bara en väldigt krampande och spänd vad samt totalt ostretchad baksida lår och rumpa.

Faktum är att det kändes bättre redan imorse, men efter knådningen och delvis knakningen hos naprapaten gör det inte ont alls.

Därmed blir det nog lopp på lördag trots allt. Jag säger nog, för båda barnen har insjuknat i förkylning och jag kan slå mig i backen på att jag vaknar upp med täppt näsa och tjock hals lagom till slutet av veckan.

Och så säger jag nog eftersom det är lite tidigt att blåsa faran över för benet. Men jag hoppas, hoppas att det ska kännas ok även imorgon. Jag har i alla fall mentalt börja förbereda mig för 4,2 mil.

Veckans träning

Man blir bra på det man gör säger de. Har jag tagit fel på sport - är det kanske Vätternrundan jag tränar inför? Den här veckan har det mest blivit cykling och utan trötta löparben orkar jag trycka på rätt ordentligt. Igår kom jag två km längre under motionscyklingspasset jämfört med för en vecka sedan. Kanske beror det bara på att jag lärt mig att fördela orken mellan intervallerna eller så är det faktiskt så att jag förbättrat min cykelkondis.

Återigen kan jag konstatera att det här med de dagliga rutinerna är A och O för att jag få till det med träningstimmarna under veckan. Jag använder ju tiden till och från jobbet för träning och så fort jag inte kan använda den blir det mindre tränat under veckan. Måndagen och tisdagen var ingen vanlig måndag och tisda så det saknas 1-2 timmars träning den här veckan.

Veckans träning v 21
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Motionscykel 2x1 timme= 2 timmar
(Dans=1 timme)

Träningstid 5 timmar

Beslutsvånda

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. I förmiddags hade jag tänkt skriva att det inte blir nåt lopp för mig nästa lördag, men jag hann inte med att skriva något inlägg och så efter cykelturen hem fick jag igång blodcirkulationen så pass att mycket av värken försvann, så nu känner jag hopp igen.

Det är helt galet att jag ens tror att jag ska starta. 4,2 mil rivs inte av i en handvändning och hade jag varit en icke-löpande kompis till mig istället, så hade jag absolut sagt att det inte verkar sunt, eller så hade jag kanske till och med sagt att: -Gud så skönt att ha nåt att skylla på så man slipper springa så långt.

Men nu är ju jag jag och för mig är maran en belöning - inte ett straff. Jag vill så gärna springa nästa lördag. Äntligen är det dags för utmaningen som legat framför mig under året, det är dags att skörda det jag byggt upp under vintern och våren. Å andra sidan lär jag inte göra något bättre resultat eftersom jag missat så mycket löpträning de senaste veckorna. Under 4 timmar lär jag aldrig springa på oavsett dagsformen på benet.

Det finns ytterligare en variant på att delta i loppet och det är att ställa upp för start, men bara springa en mil eller så. Det känns dock inte lika tilltalande. Så desperat att få starta i min första mara är jag inte. Då väntar jag hellre ett tag till och startar i nån annan mara när jag känner mig helt redo. Som tur är finns det många att välja mellan.

Vore jag förnuftig hade jag kastat in handduken redan, men jag känner inte att jag har nåt att förlora på att avvakta beslutet än. Så jag hoppas och förtvivlar om vartannat. Humöret far upp och ner likaså. Men som de säger: It ain´t over ´til the fat lady sings.

Årets jobbigaste dag

Jag börjar så smått närma mig årets jobbigaste dag. Den dag då jag starkt önskar att jag hade tränat hårdare under vintern, kört fler sit-ups, stått timmavis i plankan, den dag då jag tänker på allt godis och alla goda chips jag stoppat i mig. Varför har jag inte försökt formtoppa mig och deffa inför den här dagen? För att inte tala om blekheten! Varför har jag inte lagt mig i solariet en endaste gång?

Nu är det inte Stockholm marathon jag pratar om, utan det börjar bli dags att köpa bikini. Brrr, big ångest. Nån sa att det är roligare att hålla sig i vassen, det är där de stora gäddorna finns. Jag är villig att hålla med. Men solen och sandstranden lockar mer, så det är bara att ta tjuren vid hornen och få inköpet överstökat. Får väl ha solglasögonen på mig i provhytten så nyansen på huden blir den rätta.

Idag hade jag annars tänkt mig en testlöpning, men ärligt talat, benet känns inte 100% ok, så jag får se hur jag gör. Antingen blir det en kort, kort runda efter att jag cyklat hem ikväll, eller så muntrar jag upp mig med ett roligt danspass istället.

OBS! Ömtåligt - hanteras varsamt

Jag för en kamp mot klockan just nu. Varje timme är guld värd.

Att hitta var det onda i benet sitter har inte varit så enkelt. I början hittade jag en punkt vid skenbenet som jag masserade vilket gjorde att det onda försvann därifrån. Men smärtan flyttade på sig till någonstans i vaden istället.

I lördags efter motionscykelpasset, när jag var ordentligt uppvärmd, gav mig ut på jakt efter det onda och tryckte mig med tummarna igenom hela vaden. Det finns mycket i en vad kan jag säga. Muskler, ben, senor om vartannat, ungefär som en sladdhärva under skrivbordet. De hänger dessutom ihop med resten av benet, så beroende på var jag tryckte fick jag även känningar på olika ställen uppe i baklåret. Mycket intressant det där.

Anyway, jag hittade faktiskt ett ställe som gjorde ont och satte in en ordentlig punktmassage där. Höll nog på en 20 minuter och det kändes på en gång att det var rätt ställe. Det verkar faktiskt ha gjort susen, peppar, peppar.

Min plan blir nu att fortsätta med alternativ träning fram till på onsdag då det stora testet kommer genomföras. Efter några kilometers uppvärmande snabb gång kommer jag då prova springa hem från jobbet.

Tills dess känner jag mig som en fragil mingvas som måste hanteras varsamt. Jag har varit försiktig med träningen och kommer t ex avstå boxträningen nu fram tills maran eftersom det finns en viss skaderisk. Jag försöker pyssla om kroppen så mycket det bara går. Jag bastar, badar varma bad, masserar benen, ger den bra föda. Karin häller i den lite vin då och då trots att vi sagt att vi inte ska. Jag undviker folkmassor med tanke på förkylningsrisk. Och så peppar jag mig själv och håller humöret uppe. Klart jag ska springa!

Nu är det bara 12 alldeles för korta dagar kvar.

En rolig göteborgshistoria

Jag måste skriva några rader till om Göteborgsvarvet apropå att distansen är nåbar för alla. Förra året blev jag ju förkyld bara nån vecka innan loppet och fick avstå att springa, vilket sved så in i tusan. Hade tränat hur mycket som helst under hela hösten och vintern så besvikelsen att inte kunna starta var stor.

Istället fick jag heja på brorsan. Jag har ju i livsuppgift att försöka hålla honom i trim, vilket jag för det mesta lyckas väldigt dåligt med eftersom han stretar emot så förbenat. Hur som helst. Jag hade en plan och tänkte att om han får ett år på sig att träna upp sig så borde han klara varvet. Han hade uttryckligen sagt att han ville genomföra en halvmara efter att ha hejat fram mig på Stockholms halvmara i sept -07. Därför anmälde jag både honom och mig till Göteborgsvarvet redan i juni -08. 12 månader to go.

Samtidigt som jag körde på med min träning skickade jag med jämna mellanrum käcka sms med budskapet att det nu vore dags för honom att komma igång. Varje gång vi sågs tjatade jag på honom. Jag ringde uppmanande samtal. Jag använde min sockersötaste röst, jag lockade och pockade, ja, jag vill nog påstå att jag försökte med allt men han hade så många ursäkter att inte ta sig ur sin comfort-zone-soffa.

Under våren började han i alla fall promenera mycket. Och snabbt. Veckorna innan loppet tände han till på riktigt. Han hade fjärilar i magen när vi hämtade ut startlappen på fredagen dagen innan D-dagen men fortfarande på lördag förmiddag var han osäker på om han skulle kunna ta sig runt. Vi tog oss till Slottsskogsvallen i god tid och pick-nickade inne på stadion där vi såg eliten gå i mål. Nånstans där satte tävlingsnerverna igång och brorsan gick iväg till sin startgrupp.

Han såg rätt stark ut där han joggade iväg i starten. Men det höll bara i en km. Här fick han betala priset för att inte ha tränat ett enda löpsteg innan loppet. I huvet fort bara negativa tankar runt, såna som: HUR ska jag komma runt, är jag klok i skallen, vad håller jag på med, jag måste kliva av osv.

Men så stod där en liten göteborgare utmed kanten och ropade på bredaste göteborska: Du kan la inte lägga av rrreeedan nuuu! Du e la kass!

Det där retade gallfeber på brorsan och nånstans ifrån plockade han upp en urkraft. Han bestämde sig för att promenera runt istället för att försöka springa. Jag var ju hejaklack och åkte runt utmed banan och blev lika glad varje gång jag såg honom. Han kom i mål på 3 timmar och 15 minuter. Gåshud! Jag är fortfarande en mycket stolt lillasyster.

Den 1 juni öppnar de anmälningarna för nästa år. Då ska han få visa vad han går för. Man eller mus brorsan?

Målgångstest


Pick-nick är trevligt, men måste man springa?













Det går bra nu













Ända hem! 6 km kvar













En vinnare!













Veckans träning v 20
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Motionscykel 2x2,6 mil= 5,2 mil
Body pump= 1 timme
(Vattenlöpning=1 timme)

Träningstid 6 timmar

Lycka till

Idag är mitt hjärta med alla som springer Göteborgsvarvet. Det är ett fantastiskt lopp, välorganiserat och en stor folkfest. Ta chansen att springa det någon gång om du inte redan har provat på. Med kontinuerlig träning är distansen nåbar för alla.

Jag avstod Göteborgsvarvet i år eftersom jag tyckte loppet låg för nära maran, men nu när jag kommit så här långt och fattat hur "riktiga" löpare är funtade och hur mycket de springer, skulle jag gärna ha provat på att springa båda loppen.

Så snart anmälan för Göteborgsvarvet 2011 öppnas kommer jag anmäla mig. Nån som hänger på?

Och formen?

Jag vill testa mina gränser och se vilken form jag är i, därför tänkte jag maxa träningsinsatsen idag med tre olika pass fördelat under dagen. Det blir cykling ToR jobbet, Body Pump på lunchen och så en timmes stenhård cykling på motionscykeln hemma ikväll. Jag vill känna mig helt mör när det är dags att krypa till kojs. Hoppas också på träningsvärk imorgon. Rapport från de olika passen kommer allt eftersom de utförs.

Började dagen med en halvtimmes cykling till jobbet. Varje cykeltur nu när allt blir grönt och solen skiner känns som en belöning. Det är så vackert och det luktar så gott. Jag mäter sällan den exakta tiden det tar att cykla, det brukar ligga mellan 28-32 minuter beroende på väder och vind. Jag har tre ordentliga backar att ta mig uppför och där höjs pulsen rätt rejält. Annars är cyklingen inte direkt jobbig längre, även om jag svettas kraftigt, men den ger en bra grundträning.

BodyPumpen genomförd. Har äntligen hittat rätt bland vikterna så nu är jag lite darrig i benen och trött i armarna, vilket väl torde vara ett bra betyg på att jag tränat rätt. Som jag fattat det gäller det att lassa på så mycket vikt att man nästan inte orkar göra övningen färdigt.

Upplägget i BodyPump, för den som inte provat på ett sånt pass tidigare, är att man kör en muskelgrupp per låt och man jobbar med justerbara vikter på en skivstång. Först är det uppvärmning, sen körs det ben, bröst, axlar, biceps, triceps, rygg, lite mera ben och så mage. Man byter vikter inför varje ny muskelgrupp och det är just här det gäller att hitta rätt så att det varken blir för lätt eller för tungt. När man väl hittat rätt efter några gånger känns det som en effektiv träningsform. Jag har inte lyckats få in några BodyPump-pass på länge, men kan ändå konstatera att jag blivit starkare i armarna sen sist och det är ju uppmuntrande. Boxningspassen på måndagarna har haft effekt.

Sådär, då är sista passet genomfört. Först cykling hem i lagom tempo och sedan en timmes intensivt trampande på motionscykeln. Kom 26 km på den tiden, vilket är lika långt som i söndags. Pulsen låg nog uppåt 155-160 hela tiden. Känner mig fortfarande oförskämt fräsch i benen och det är ju ett gott betyg.

På kvittot från dagens träning står det att jag är i god form och att jag något sånär lyckats bibehålla både styrka och kondition trots utebliven löpträning. Perfekt - det var ju just det jag ville ta reda på.

Idag blommar äppelträden

Ny träningsform

Att sitta på en pinne likt en uggla och spana över nejden är inte riktigt min grej. Så trots det jag skrev i förra inlägget, så var jag igår iväg och testade på vattenlöpning. Alltså - det var härligt! Nästan ensam i min bana i bassängen, med ett härligt solsken som tittade in genom fönstren, därtill bra musik i högtalarna och lagom varmt i vattnet. Klart avslappnande.

Tror dock att min teknik inte var helt klockren. Jag hann inte googla nåt om vattenlöpning innan jag stack till simhallen, utan frågade badvakten om hur man skulle göra. Själva rörelsen kändes ganska naturlig och jag tog mig fram som om jag sprang. Flytdynan runt magen hjälpte till att hålla mig upprätt. Men jag fick inte upp någon vidare puls utan kunde hålla på i evigheter utan att bli trött kändes det som. Gav mig själv en timme i det meditativa tillståndet och tog sen en skön bastu efteråt. Masserade upp vaden dit ontet har förflyttat sig och kände bara välbehag.

När jag kom hem läste jag in mig på hur jobbig vattenlöpning ska genomföras och för att få upp flåset ordentligt måste man jobba i intensiva korta, korta 10-sekundersintervaller, med några sekunders vila emellan. Det får jag testa på nästa gång, för det blir definitivt en nästa gång. Det här kändes helt perfekt.

Måste också nämna att jag alltid varit imponerad av simmare och deras osannolika mängdträning. Det är helt fantastiskt att de orkar träna både morgon och kväll oavsett mörker eller ljus. Respekt.

En ny strategi

Vi kan ofta lokalisera var katten befinner sig i kvarteret med hjälp av skatans kraxande. Där skatan är, där finns också katten. De verkar ha nåt alldeles särskilt ihop de där två.

Härom morgonen tog jag kort på dem när de lekte katt och skata i äppelträdet. Gud vad skatan retades. Katten sprang fram och tillbaka på grenarna och försökte gång på gång göra attacker för att komma åt skatan men fågeln flög hela tiden iväg och satte sig på en annan gren.

Den enda gången katten fick övertaget var när han låtsades vara intresserad av något annat mycket längre bort. Helt sonika satte han sig och blåstirrade bort mot granntomten samtidigt som han totalt ignorerade skatan. Skatan försökte komma underfund med vad katten tittade på och tog sig lite närmare katten, sedan lite närmare och så ännu närmare. Till slut var han så nära att om katten bara hade varit lite snabbare så hade vi haft en skata mindre här i världen nu. Men det verkar inte vara det som deras lek går ut på. De vill kanske bara ha nåt skoj att göra på dagarna.

Den där leken känns lite som mina försök att bli bra i högerbenet. Inflammationen retas med mig och får mig att tro att jag är friskare än vad jag egentligen är med resultat att jag förtar mig vid nästa träningspass och så blossar inflammationen upp igen. Mycket retfullt må jag säga. Nu tänker jag göra som katten och sätta mig och glo på något i horisonten och inte belasta benet förrän inflammationen kommit så nära att jag kan äta upp den. Det är absolut det den här leken går ut på!

Katt och skatalek

Vad är det han tittar på?

En stund för sig själv

Idag skulle vi ta oss hem från landet och allt var packat och klart innan sönerna och deras kompis väcktes vid 12-snåret. Jag fick bara katten som sällskap i min bil för killarna ville såklart åka makens finbil. Sitta bekvämt och lyssna på stereo med tung bas.

Det enda stora sonen brydde sig om innan vi åkte, i sin härliga kombination av yrvaken och tonåring, var att få med de två halvt uppätna chipspåsarna från igår och slängde in dem i framsätet på min bil. Undrar vad han tänkte på där, för det finns inget kvar i de påsarna nu kan jag säga, he, he. Vad är väl bättre än att få vräka i sig onyttiga, men ack så goda, lättsaltade chips, helt i sin ensamhet utan att någon annan ska smaka?

Vi har en enkel regel hemma hos oss som lyder: "Den som spar har inget kvar". Det gäller allt möjligt gott ätbart som förvaras i olika skåp och lådor. T ex överblivet godis som man lägger högst upp, längst in i köksskåpet för att njuta av lite senare, eller samtliga 8 Risifrutti i kylskåpet, eller kakorna som man tänkt bjuda gästerna på. Det gäller även det som man dyrt och heligt har lovat varandra att inte äta upp. Mycket skrik och tandagnissel över förlorat godis har det blivit, men regler är till för att följas.

Veckan har annars gått i tandvärkens tecken. Äntligen har den bemästrats så nu kan jag börja tänka klart igen. Huvaligen säger jag bara, detta ska aldrig mer behöva upplevas för snart, alldeles bara om några dagar, eller kanske veckor, kommer jag beställa tid för att dra ut båda visdomständerna. Promise.

I torsdags tog jag mig en riktig långpromenad på tre timmar istället för ett långpass. Man får försöka lura hjärnan så gott det går. Den kanske inte fattar skillnaden mellan att gå och springa. Igår var jag väldigt nyfiken på hur det stod till med benet och gav mig ut på ett rehablöp. Förra gången jag sprang blev det 6 km, igår blev det blev en mil. En liten förbättring alltså, men det gjorde fortfarande ont. Förbaskat också, men det var underbart ändå. Faktiskt snäppet bättre än dagens chipsstund.

Veckans träning v 19
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Motionscykel =2,6mil
Box = 1 timme
Rehabjogg = 1 mil

Träningstid 5 timmar

Liten tuva stjälper ofta stort lass

Ont ska med ont fördrivas.

Vad menas egentligen med det? Tandvärken är nu inne på sin fjärde dag och ger bara inte med sig. Om jag ska försöka beskriva hur ont det gör så skulle jag säga så här: Be tandläkaren borra rakt in i tanden, vilken tand som helst duger, ända in till pulpan och säg åt honom att sedan hålla borren stilla där, eventuellt kan han trycka till lite då och då så att kroppen inte har en möjlighet att bedöva sig själv. Där tror jag vi har den onda känslan, mitt i prick.

Så då tänkte jag att om jag ska fördriva det onda enligt det gamla ordspråket behöver jag minst slå mig själv med en hammare så hårt jag kan över t ex lillfingret alternativt hugga av mig en tå.

Men det verkar så dumt tycker jag. Ett synnerligen dumt orspråk. Istället har jag idag uppsökt tandläkare som gjort rent runt visdomständerna och skrivit ut penicillin och därtill givit mig en cocktail på två Alvedon och en Ipren. Väl hemma igen somnade jag som en stock i två timmar. Nu sitter jag och inväntar effekten av penicillinen. Bättre sätt att ladda för maran finns definitivt, men som ett annat gammalt ordspråket säger: Ont krut förgås inte så lätt.

Det är fortfarande gott gry i gumman och jag får inte klaga över lite vind. Istället borde jag ta chansen att lära mig segla. Fast det bästa av allt är att efter regn kommer solsken.

Snart kommer solen

Gammal och klok

Jag håller på att bli klok. Eller i alla fall, försöker bli klokare på vad 17 man ska med visdomständer till? Jag har två kvar på vänstra sidan och med jämna mellanrum, just idag faktiskt, så gör de sig påminda om att de finns när de försöker forcera tandköttet. Det gör ont i hela käken vill jag lova.

För 13 år sedan opererade jag bort de två visdomständerna på höger sida och fortfarande är det bland det värsta jag varit med om. Det är en riktigt ångestfylld historia för alla er med tandläkarskräck.

Jag hade blivit remitterad från folktandvården till käkkirurgen på Karolinska och traskade in där lugn i sinnet frampå förmiddagen. Jag skulle bli omhändertagen av övertandläkaren himself vilket ingav förtroende och jag tänkte att det skulle bli en baggis.

Nu visade det sig att övertandläkaren just den här dagen hade ramlat med cykeln på väg till jobbet och såg förskräcklig ut när jag visades in i behandlingsrummet. Han hade skrapsår i ansiktet och på händerna, dessutom haltade han lite när han gick. Oj då tänkte jag, men jag kan väl inte vända i dörren heller? Det vore ju oartigt.

Så jag tog plats i stolen och bedövades på högersidan. Tandläkaren tyckte att det var lika bra att ta bort visdomständerna både ur över- och underkäken när vi ändå höll på. Ja, jo, det blir nog bra tyckte jag med.

Finns det något ställe där man är lika värnlös som i en tandläkarstol? Munnen full med bomullstussar, vattensugar och så den där brickan med borrmunstycken strax ovanför bröstet som man slår i så fort man vill höja handen och försöka få lite uppmärksamhet. Därtill står en sköterska och en tandläkare på var sida om stolen likt pansardörrar och effektivt täcker alla tänkbara flyktvägar. Det jobbigaste är att dörrn in till behandlingsrummet alltid lämnas öppen så varenda kotte som går utanför ser allt som pågår här inne.

Nåväl, bedövningen tog som den skulle och tandläkaren gav sig på tanden i underkäken. Den blev han tvungen att dela i fyra delar för att överhuvudtaget kunna rucka. Rötterna satt djupt långt ner i knävecket. Han fick ta den stora tången för att få ordentligt med kraft för att dra upp tandbitarna. Jag höll emot med alla halsmuskler när han drog annars hade han fått loss huvet också. Jag lovar. Det kraschade och det kändes som en evighet att få loss den första biten.

Mitt i det här händer det som alltid händer när jag är hos tandläkaren. Det kommer in en tandsköterska som har en fullständigt irrelevant fråga till de som jobbar i mitt rum. Gärna om någon annan patient och på ett språk som är obegripligt. Eller så är det en annan tandläkare som kommer in och som inte kan det här med hur han/hon ska registrera i datorn (ok nu är det många år sen jag var hos tandläkaren, så nu kanske de har lärt sig) och behöver sköterskans hjälp.

Just den här dagen kom det in en sköterska och började prata hårvård med min sköterska. De glömde helt och hållet bort att jag låg där utan pratade väldigt ingående om en frisör som hade ett dataprogram där man kunde lägga in en bild på sitt ansikte och sen prova olika frisyrer mot det. Jag slog och slog i brickan men ingen reagerade. Tandläkaren var lika fascinerad av frisördataprogrammet som min sköterska.

Till slut återgick de i alla fall till sitt jobb och så småningom kom jag ut därifrån. Det sista jag hörde var att jag skulle boka in en tid i månaden efter för att ta de andra två tänderna. Vilket jag såklart inte gjorde. Eller rättare sagt, jag gjorde det för att hålla skenet uppe, men avbokade så fort jag kom hem.

Nästa dag hade jag fått ett blåmärke utmed hela halsen.

Och nu sitter jag här 13 år senare och äter Ipren för att lindra värken när tänderna ska fram. Mycket bättre än att ta bort dem tycker jag. Är jag riktigt klok?

Lunka på, lunka på...

Jag räknade just ihop hur långt jag sprungit och cyklat sedan jag startade bloggen och kan konstatera att jag nu nått fram till Prag. Dit är det 121 mil landvägen. Av det har jag sprungit 38 mil och cyklat resten. Den totala träningmängden sedan den 6 januari är 104 timmar, vilket torde ge ett snitt på knappt 6 timmar i veckan. Inte så illa.

Idag gav jag mig ut på en liten rehabjogg igen och det gick något lite bättre än förra söndagen. Men det är fortfarande inte bra, så nån vecka till behövs nog innan jag är helt återställd.

Veckans träning v 18
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Motionscykel =5,3 mil
Box = 1 timme
Rehabjogg = 45 min
(Dans = 1 timme)


Träningstid 6,5 timmar

Det bidde ett cykelmarathon

Istället för att springa Kungsholmen runt fick jag idag lust att för första gången på flera år, sätta mig på motionscykeln och cykla lika länge som jag hade tänkt springa halvmaran på, dvs 1 timme och 53 minuter.

Motionscykeln måste vara den ultimata träningsformen egentligen. Stora muskelgrupper får jobba, man får hög puls och det är omöjligt att skada sig. Tack vare dataprogrammet kan man också variera träningen och så kan man kolla alla möjliga värden som blippar fram. Många tycker säkert att det är dödens tråkigt, men jag tycker det är så skönt att få ge järnet och svettas ordentligt.

Egentligen gav jag motionscykeln i julklapp till min man ett år. Det var kanske inte så snällt eftersom han tillhör kategorin soffpotatisar, men det var av välmening eftersom vi skulle åka till fjällen på sportlovet och jag tänkte han kunde träna upp kondisen lite under de två månaderna från jul fram till sportlovet. Det tyckte inte han var nödvändigt. Tror han cyklade en enda gång under hela perioden.

Däremot kärade jag ner mig i motionscykeln första gången jag provade cykla. Den var det perfekta träningsredskapet för mig just då. Jag hade inte kunnat springa på många år eftersom jag hade ont i knät och kände direkt hur mycket jag hade saknat att få svettas och flåsa ordentligt.

Vi fortsatte att träna ihop några år, men sedan jag började cykla så pass ofta till och från jobbet som jag gör nu har det inte kännts lika lockande att även köra motionscykel. Men idag var det alltså dags igen. Jag har ju inte kört något långpass sedan Extreme-loppet för drygt två veckor sedan och har kännt mig lite stressad för det, så det var toppen att kunna avverka nästan två timmar med en snittpuls på 156, helt utan krämpor i ben, höfter eller annat. Jag kom 53 km och gjorde av med 1800 kalorier (fast enligt pulsklockan var det 1100). Och svettades säkert 30 liter.

Och faktiskt avundades jag inte dem som sprang idag med tanke på vädret. När kommer värmen?

Vad är det som cyklar och cyklar men inte kommer fram till dörrn?

No Kungsholmen runt

Nu måste det ut. Känsliga läsare varnas. Jävlar förbannades satans fan i helvetes djävla skit piss och pest och senapsgas fy för satan##!/&%¤##%&()§.

Det blir inget lopp på lördag.

Sådär, nu känns det genast bättre. Både att ha fått ur sig ilskan men också att efter stor vånda äntligen ha satt ner foten och bestämt mig för hur jag ska göra.

Ibland är besluten så jobbiga att fatta. Jag gav mig själv en tidsfrist fram till idag med att bestämma mig och lovade att jag skulle vara helt ärlig mot mig själv. Om jag kände det minsta lilla onda i benet på morgonen så skulle jag inte springa halvmaran på lördag. Och nu har jag varit helt ärlig eftersom det fortfarande gör pyttelite ont. Knappt så det märks, men när jag trycker på det tidigare så jätteömma stället kan jag fortfarande förnimma lite, lite smärta. Så jag forsätter rehaba mig några dagar till, med mycket stretch och Voltarencreme istället för att springa som en "fartdåre" (vem? jag?) i två mil. Himla förnuftigt.

Halvmaran för mig, är annars en särskilt speciell distans och jag har lovat mig själv att vara i mitt livs toppform nästa gång jag ska springa ett sånt lopp. Här gäller det att persa och få till en riktigt bra tid. Vilket jag inte kan åstadkomma nu. Så beslutet var egentligen inte svårt att ta, men det finns ändå en besvikelse över att inte nå ända fram den här gången.

Nu ska jag ta och såpa munnen.

1709-2010

Den 28 juni 1709 kunde ha betytt slutet för släkten Svensson från Häxmo utanför Näsåker i Ångermanland. Min kusin har släktforskat på min morfars sida och har lyckats följa släkten rätt så långt tillbaka i tiden. Den grenen av släkten har hållt sig runt omkring i mellersta Norrland, i Åsele, Strömsund och senare i Näsåker. Det verkar mest ha gått sin gilla gång där i skogarna. Man har gift sig och fått barn, gift sig och fått barn och så har man dött. Men det har också funnits några riktigt intressanta levnadsöden. Bl a den om mannen som blev knekt och krigade med Karl den XII.

Den 28 juni 1709 överlevde han slaget vid Poltava men togs till fånga av ryssarna och sattes i fångläger i Sibirien. Han verkar ha fått marschera en hel del redan innan slaget, men efteråt blev det ytterligare en sådär 4-500 mil för att komma till Sibirien. Efter 10-12 år tog kriget slut och fångarna släpptes fria och mannen började vandra igen. Den här gången gick han de många hundra milen hem till Norrland igen. Man kan ju bara fantisera om hur det kändes för honom att komma tillbaka hem efter en sådär 20-25 år.

Han gjorde inte som Röde Orm och gav sig iväg på nya äventyr igen utan träffade snart en kvinna som han gifte sig med, men kvinnan dog bara några månader efter giftermålet. Efter ett tag gifte han sig återigen men även den här hustrun dog efter några månader. I 60-årsåldern gifte han sig så för tredje gången och den tredje frun blev gravid och födde ett barn. Strax därefter dog mannen.

Puh!! Vilken tur för mig får man väl säga.

Ut med det gamla

Usch vad jag har brännt pengar idag. Men jag har inte det minsta dåligt samvete för det utan njuter för fulla muggar av mitt shoppande. Ibland kommer man helt enkelt till en punkt när de saker man har inte längre funkar. Det är bara synd att denna punkt oftast sammanfaller för så många saker.

Hemma är det t ex inte ovanligt att både disk- och tvättmaskinen brakar samman samma vecka, eller att bilen måste in på service just som man behöver gå till tandläkaren. För att inte tala om dräneringen av plånboken som sker vid skolstarten i augusti när barnen plötsligt är två meter längre än tidigare.

Idag började jag dagen så smått med att beställa en Iphone (i och för sig för jobbets pengar). Det är helt enkelt dags för en uppgradering och ta nästa kliv ut i tillgänglighetsvärlden. Min fyra år gamla mobil har varit en riktig slitvarg men nu får den vila.

Vid lunch tog jag mig till Löplabbet och köpte ett par nya Saucony Triumph 7 lubbardojjor. Wonderful, lovely, marvelous. Ahh, så sköna de är! Ska bara bli lite, lite bättre i benet innan jag kan ut och springa.

När jag ändå var i butiken köpte jag också ett par kompressionsstrumpor för 180 pix. De måste ju vara något alldeles extra för det priset, eller hur.

Men jag gav mig inte där, utan tog mig dessutom till optikern och bokade in en tid för en synundersökning till på fredag. Synen har försämrats de senaste två åren och jag har hittills använt mig av billiga läsglasögon från Överskottsbolaget, men idag tyckte jag att jag var värd något dyrare och utprovat enkom för mig.

Jag håller helt och fullt med den som sa "det går snabbare att göra av med pengarna än att tjäna ihop dem".

Gammalt vs nytt

Badombadom

Ahh daa, jag känner mig som Linus på Linjen, sådär som han är i början av varje program när han går och visslar och sjunger och ger ballonger till barnen, strax innan tecknaren ritar in ett hinder eller brunnslock som hamnat på sniskan och Linus sekunden efter trillar ner i det djupa hålet.

Jag njuter av det fina vädret och har just kommit tillbaka efter en superlugn rehablunk och känner mig stärkt i sinnet. Det gick inte fort och det gjorde ont hela tiden, men jag trampade så försiktigt jag bara kunde och valde att lunka fram på en mjuk stig i skogen. Halvvägs tog jag mig tid till en ordentlig stretch som gjorde riktigt gott för både baklår och skenben.

Efter 46 minuter var jag så hemma igen och stretchade ut benen på alla möjliga håll och ledder och just nu, peppar, peppar känns det riktigt, riktigt bra. Badombadom. Bl a hittade jag en alldeles för kort muskel i baklåret som jag tror kan vara en del av orsaken till det onda och stretchade den både länge och väl. Sa jag förresten att jag hade lindat in benet i vitkål också? Badombadom.

Veckan har annars inte innehållit så mycket löpning men desto mer cykling samt boxning och ett litet danspass (som jag fortfarande inte räknar som träning). Det är stor skillnad att kunna cykla utan trötta löparben och jag har orkat trycka på lite mer än vanligt. Hoppas, hoppas att mitt livs tecknare inte hittar på fler hinder och gropar i veckan som kommer. Badombadom.

Veckans träning v 17
Cykel 4x2 mil = 8 mil
Box = 1 timme
Rehablunk = 37 min
(Dans = 1 timme)

Träningstid 5,5 timmar

Alla sätt är bra utom de dåliga

Det får erkännas, jag börjar bli smått desperat pga den häringa benhinneinflammationen. Kroppen - jag har fattat vad du vill ha sagt och jag ska inte göra fel igen, promise, men nu vill jag bli bra! Please!!

Jag pratade med min kära väninna i Göteborg igår. Vi lärde känna varandra när vi arbetade tillsammans under tiden som vi bodde i Göteborg och har hållt kontakten sedan dess. Hon är lite av en medicinkvinna och har alltid ett alternativt botemedel att ta till, oavsett vad det handlar om.

Om du har feber t ex så ska du sova med ett rejält lager med senap på undersidan av fötterna, vilket drar ut febern ur kroppen (för att det inte ska bli för kladdigt kan man linda in fötterna i gasbinda). Om man har ont i örat ska man ta Daggört (tror jag att det var) och lägga mot örat. Om man har värk i leder så har hon en särskild sorts finkornig lera som man ska dricka, den hjälper mot en massa annat också.

Även om jag är öppen för alternativa botemedel har jag inte prövat nåt av de här alternativen än, utan brukar gå enklaste vägen och ta Alvedon mot både feber och eventuella smärtor. Men igår föreslog hon att jag skulle lägga vitkålsblad runt benet innan sängdags och sen sova med det på. För en gångs skull följde jag hennes råd och var väldigt nyfiken på hur det skulle kännas när jag vaknade imorse. Glatt kunde jag konstatera att det kändes bättre! På en skala, kanske 5-7% bättre jämfört med igår. Humbug eller sanning? Inte vet jag, men jag provar gärna en natt till.

Lapp på lapp men ingen söm