Stockholm by marathon

Jamenalltsåvá!! Stockholm marathon 2013 blev allt en riktig solskenshistoria till slut, regnet och en halvdan kropp till trots. Häng med på Stockholm by marathon.

De senaste dagarna hade det känts riktigt bra i vaden. Knutan som tidigare funnits i nedre delen av vaden hade lösts upp och kvar fanns mest bara en stel och öm sena mitt i vaden. Gissa om jag blev stressad när jag vaknade vid sex-snåret på lördagmorgonen och kände att knutan var på väg tillbaka ner mot hälsenan. Goda råd var dyra och jag ställde mig genast i duschen och värmde upp vaden med varmt vatten, sen masserade jag vaden, stretchade vaden, tog en Voltaren och en Alvedon, duschade igen, masserade igen, stretchade igen, duschade igen, masserade igen, tog på mig varma strumpor. Stretchade igen. Blev nästan galen. Smörjde in vaden med kylbalsam. Körde min vanliga uppvärmningsriutal för hela kroppen. Duschade vaden igen, masserade. Tog på mig löparkläder, smörjde in med kylbalsam. Gav mig iväg och tänkte att nu kan jag inte göra mer.

 

Men där fanns en strimma hopp för knutan satt ändå lite högre upp i vaden jämfört med tidigare, upp mot knävecket och den påverkades inte så mycket av löpningen när jag provsprang lite försiktigt. Skulle knutan ha vandrat ner mot hälsenan hade det varit helt kört. Efter ett tag med den typen av muskelkramp hade jag inte kunnat sätta i foten ordentligt och hade fått bryta.

 

Nåväl, jag kom till start och hade egentligen bara en målsättning och det var att komma i mål. Och jag hade en plan enligt de här fyra punkterna:

• Det första var att jag inte hade någon klocka på mig. Jag ville springa helt och hållet i min egen takt, ta loppet som det kom och inte nåjja kring en tid. Jag ville uppleva så mycket som möjligt av loppet och vara helt närvarande.
• Det andra var att jag hade planerat energiintaget minutiöst. Erfarenheten sa mig att jag behövde ladda på ordentligt redan från första milen så på Södermälarstrand klämde jag i mig en hel energibar. Den skulle få konsekvenser några timmar senare. Inför utspringet på andra varvet hade jag placerat ut en Gainomax i en fönsternisch på Valhallavägen. Strategin var att se till att ha fått full energiverkan tre-fyra km senare när det var dags att påbörja rundningen av Kaknästornet, min identifierade akilleshäl. Jag klämde också en energigel vid 25 km och en vid 35 km + att jag drack och åt av allt annat som bjöds längs med banan.
• Det tredje som gällde var att smörja in varje påbörjad skavank med det förträffliga kyllinimentet som medföljde goodie-bagen som vi alla fick när vi hämtade ut våra nummerlappar. Jag har inte tidigare under loppen tagit mig tiden att stanna och smörja in benen, men den här gången tänkte jag annorlunda och gjorde jag det, inte bara en gång, utan tre gånger till och med. Det hjälpte definitivt att hålla benen pigga och fräscha istället för att de som tidigare stumnat mer och mer för varje kilometer.
• Det fjärde var att jag vilade medelst gång då och då. Tack vare att jag struntade i sluttiden tog jag några minuter här och där och promenerade en stund. Inte för att jag hade ont eller var slut i benen utan för att få vila lite och hämta krafter inför resten av loppet.

Det som saknades dock var min ständige hejjaklack, alltså bror min. Han hade fått förhinder och kunde inte åka runt utmed banan och ge mig styrka som brukligt och det saknade jag faktiskt jättmycket. Men jag hade andra tappra hejjare istället och mest behjärtansvärd var nog ändå min mamma som med sin halvskröpliga kropp tog sig runt stan och missade mig flera gånger. Vi såg varandra vid Slussen, men sen var hon bara borta. Jag försökte ringa henne för att höra var hon var någonstans, men fick inget svar. Men så, när jag på andra varvet stannade till vid vätskekontrollen utanför Centralen, då satt hon där, i en busskur, på bästa platsen en gammal dam i regnväder kunde hitta och vi fick säga några ord till varandra innan jag sprang vidare mot målet. Tapper var också maken min som stod i ösregnet vid Norrmälarstrand och sen skuggkörde brevid mig fram till målet.

 

Mentalt var jag stark rakt igenom loppet. Jag hade inte en enda dipp, inte en enda negativ tanke flög genom hjärnan och det är ju verkligen anmärkningsvärt. Jag ska låta tankarna vila ett tag, men sen vill jag reda ut hur det egentligen var möjligt, för däri ligger hemligheten.

Nä, jag lyckades hålla mig närvarande genom hela loppet och bara flöt med. På slutet blev det fint värre för precis när jag kom upp till Vallhallavägen bröt arrangörerna av banan tio löpare före mig och ledde in oss i den södra filen, istället för i den norra där alla andra sprang. Inte nog med det utan vi fick också mc-polis-eskort ett hundratal meter. Fantasin skenade iväg och det kändes som jag låg i tätklungan med tio löpare före mig varav två var kvinnor. Hade det varit så hade jag kommit trea, på tiden 4:42:25. Hehe.

 

Som alltid var det underbart att komma i mål. Regnet hällde ned, men vad gjorde väl det. Jämfört med förra året var det här som ett fint sommarregn. Knappt man märkte av det.

 

Så var loppet över och det var överlägset det bäst genomförda marathonloppet hittills för min del. Jag lärde mig massor som jag kommer ha användning för framöver.

 

Och så var det den där energibaren... Den kom ut med båller och bång ungefär samtidigt som det började hällregna. Rena rama turen att jag hann fram till bajjamajjan i tid. Så nu är jag medlem i löparmagens vänner. Fint värre det med.