Jag och Kennet Andersson

Sommaren 1994 var något alldeles utöver det vanliga. Då spelade fotbollslandslaget hem VM-brons och så småningom hälsades Brolin, Ravelli, Dahlin, Andersson, Larsson och de andra i truppen galet mycket välkomna hem i Rålambshovsparken av 10 000-tals stockholmare. Stunden var magisk och jag upplevde mitt egna VM-hallelulja någon timme tidigare då jag drog barnvagnen på Bällstavägen och vinkade upp mot det cirkulerande planet med VM-truppen där uppe i skyn. OK, det var något patetiskt, men samtidigt så otroligt stort. Fatta, Sverige hade tagit brons i fotbolls-VM!! Vem ville inte vinka upp mot ett plan då??

Helt fucking, jävla, unbelievable. Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömsted följde fotbollstruppen den sista tiden och det var nog ett genidrag utan dess like. Det vore väldigt intressant att se vad deras input egentligen hade för betydelse för framgången. För mig ger låten När vi gräver guld i USA fortfarande gåshud och jag spelar den på högsta volym när det är dags att köra på max.

Tankarna på VM 1994 leder mig osökt tillbaka till Vasaloppet 2012. Jag var definitivt inte i närheten av någon VM-status och nånstans där under den sista tredjedelen av loppet (tyvärr har hela Vasaloppet flutit ihop till en enda smet och minnena består mest av myrar, skidspår och blåbärssoppa, utan chans att veta vilka orter jag passerat) började jag dessutom att grina. Jag skidade på samtidigt som jag grät stora krokodiltårar och kände mig miserabel. Buhu... Samtidigt kunde jag på nåt konstigt vis ställa mig utanför mig själv och konstaterade torrt att jag saknade energi. Det gällde att få i mig något, typ NU. Strax därpå stod några frivilliga längsmed banan och bjöd på schweizernöt. Jag torkade tårarna och snodde åt mig några bitar och allt kändes genast mycket bättre. Bra för mig, för det betydde att jag höll undan för KENNET.

Några timmar tidigare, i Risberg, eller om det var i Evertsberg, så gick speakern nuts. In i fållan skidade nämligen Kennet Andersson, den forne bronsmedaljören från fotbolls-VM. Speakern hade inte ord, så överväldigad var han. Han var så till sig att få välkomna Kennet Andersson, fotbollsspelaren, nu Vasaloppsåkaren, så det stod härliga till. Själv höll jag med speakern till sista andetaget. Jag ville starta vågen, men det var faktiskt ogörligt i sammanhanget. Shit alltså, jag och Kennet i samma lopp, igen. Och jag lite framför den här gången.

Vi har nämligen gjort det förr han och jag (utan att han har haft en susning om att han tävlat mot mig). 2007 sprang vi båda Göteborgsvarvet. Den gången slog han mig med en minut. I Vasaloppet skidade jag in knappt 15 minuter före honom. 1-1 i resultat  alltså. Mot VM-trean! Det lever jag länge på.

Glenmark, Eriksson, Strömstedt