Avstämning

Jag gjorde ett avstämningstest under löppasset imorse. Jag har en sträcka på slutet där jag brukar göra en fartökning och har som sport att försöka hinna fram till övergångsstället vid Stadshuset innan favoritlåten , Precious Box med George Michael, tar slut (7,39 lång). Det tog sina träningstimmar att fixa det för första gången, men sedan ett år tillbaka är jag tillräckligt snabb och kämpar nu istället mot att ha några sekunder kvar på låten i väntan på att det ska slå om till grön gubbe (man blir ju liksom aldrig nöjd va).

I vinter, med all snö och is, har jag inte hunnit fram någon endaste gång, så jag var nyfiken på hur det skulle gå idag med barmark och allt. Nöjt kan jag kan konstatera att vinterträningen har gett resultat eftersom jag kunde stå och trampa vid övergångsstället hela 25 sekunder innan George hade sjungit klart. Yeah!

Två små grejer

Idag var det två smågrejer som fick mig på gott humör. Vid 5 var jag hos frissan och ville inte vara oförskämd mot henne genom att ta på mig mössa och cykelhjälm direkt efter tillfixningen, så jag tog civiliserat bussen hem med byte i Sumpan. Vid bytet till nästa buss var jag två minuter försenad, men det visade sig att även bussen var försenad - så jag hann med den och besparades en trist promenad på 15 minuter. Det var det ena.

Det andra var, att när jag skulle fulstäda lite i morse och snabbt skulle få undan papper och annat som legat och skräpat länge, genom att stoppa in dem i ett nästan knökafullt skåp, så ramlade en massa andra papper ur skåpet ner på golvet. Kvar på hyllan i skåpet låg programskivan till min pulsklocka! Jag har letat förtvivlat och nästan överallt efter den och hade ingen aning om att den fanns där i skåpet under alla papper. Det var ju kanonbra att hitta den, för nu kan jag föra över datan och se svart på vitt hur hög pulsen var när jag sprang Två sjöar runt. Kul, här ska kollas statistik.

Mitt tränings-CV

Funderade idag på hur mitt träningsliv egentligen har sett ut, så nu tänkte jag redovisa det. Jag har alltid tyckt om att röra på mig och min bästa träning är den som ger hög puls och svett. Roligast hittills var det att spela innebandy. Fast pingisen ligger mig förstås också varmt om hjärtat.

Ibland har jag provat nya saker, under småbarnsåren blev det mycket träning hemma i hallen istället för på gym. Det blev mycket hopprepshoppning.

Löpningen har funnits med sedan jag flyttade hemifrån -85. Som jag skrivit tidigare hade jag ont i knät i många år och promenerade mycket istället, men kunde efter konsultation hos en osteopat börja springa igen -05. Jag har aldrig tränat överdrivet mycket utan legat på i snitt tre pass i veckan.

1969-1974 Balett en gång i veckan (nog hade jag taktsinne alltid, men graciös - nej inte särskilt)
1974-1983 Pingis hur mycket som helst
1984-1986 Sporadiskt löpande, 1985 ökade jag längden på träningsrundan från 5 till 10 km
1987-1993 Aerobics av olika slag, high-low impact, funk. Löpning vid sidan om. Första halvmarathon 1991.
1992-1995 Ett gäng på jobbet började spela innebandy på måndagar. Löpning vid sidan om.
1996-1999 Aerobics igen, step-up och low impact
2000-2004 Träning hemma, egenkomponerat step-up-pass, promenader
2005-fortfarande Återupptog löpningen igen. Kombinerade med motionscykel.
Våren 2007 Spinningpass
2009-fortfarande Box

Söndagsmatiné

Det var länge sen jag hörde nåt av Karin. Hon verkar ha tröttnat totalt på att försöka leda mig och kroppen in på nåt mer glamouröst spår. Men så i torsdags när jag hade garden nere, lyckades hon tränga igenom vallen och viskade i mitt öra: "-Oj vad trötta vi är i benen idag, inte orkar vi väl träna Body Pump? Vi som var så duktiga i söndags, visst kan vi behöva vila? Det gör ingen skada. Ta nu och vila." Så jag stod över Body Pumpen och det grämer jag mig lite över än. Men det är bara att ta nya tag i nästa vecka.

Annars så testade jag på att springa långa intervaller i onsdags. Hade mätt upp 5 st 1000-metrar på jogg.se, med tydliga startpunkter som är lätta att komma ihåg (Barnhusbron, sista busshållplatsen mitt emot Karlbergs slott, Pampas marina etc). Första tusingen fegade jag och sprang inte särskilt mycket fortare än annars, men sen bestämde jag mig för att sluta mesa och ökade farten ordentligt. Det var ju riktigt kul!! Varför har jag inte kört det här förut? Tusingar får bli melodin framöver.

Igår sprang jag andra varvet på maran igen och även det kändes riktigt bra. Den enda delen av banan jag har problem med är den bortanför Kaknästornet, den är oootroligt tråkig. Filmade korta sekvenser hela varvet (förutom i början som jag missade) för att pränta in banan ordentligt. Kvaliteten är tyvärr kass, vädret är grått, men de taktfasta löpstegen och andhämtningen är det inget fel på.

Veckans träning, v 12

Cykel 2x2 mil = 4 mil

Löpning = 3,5 mil (1+2,5)

Box = 1 timme

Träningstid 6,5 timmar

Varsågod, jag bjuder på söndagsmatiné: "Andra varvet"

Att cykla eller inte cykla - det är frågan

Den där egna viljan ville nåt annat än att cykla med mig idag. Brorsan skyllde på att han inte hittade cykelnyckeln. Faktiskt en riktigt uselt undanflykt. Tänk vad han missade, det var vindstilla, snö/isfritt och meditativt. Tur att jag spelade in hela rundan så han kan kolla i efterhand. Förhoppningsvis har jag och tekniken blivit tjenis till imorgon eftermiddag. Då kör vi matiné.

Nåväl, jag hade inga problem med varelse cykelnycklar eller annat, så jag kom iväg på långpass, 2a varvet på maran. Känns som jag har ett visst tunnelseendet. Från att ha tyckt att 11 km är långt sprang jag i söndags 1,6 mil och idag 2,5 mil precis som om det vore 7-8 km. Allt stämmer för tillfället och det är bara att flyta med.

Jag är så glad att jag har börjat nöta den här sträckan i så god tid. Det kommer betyda massor den 5 juni. Förhoppningsvis hinner jag med 3-4 varv till innan dess, och nästa gång tänker jag dessutom utöka några km till så att målgången blir vid stadion istället för vid Rålis. Men då vill jag absolut ha cykelsällskap - är det förstått brorsan?!

Biggest looser?

Jag har en del stora och en del mindre uppgifter här i livet. T ex ska katten matas. Med ICAs kattmat. Den i sås alltså, inte den i gelé för den äter han inte alls. Ödlorna gillar levande syrsor. Så syrsor plockar jag glatt med fingrarna numera. Fiskarna bryr jag mig faktiskt inte om, dem får nån annan ta hand om. Inte heller blommorna får särskilt mycket ompyssling från min sida.Det är nog därför vi bara har en enda och den står precis vid vattenkranen i köket.

Men sen så har jag min storebror, mellanbrorsan. Honom har jag i uppgift att hålla i form, vilket går sådär. Han har en alldeles för stor egen vilja. Dessutom har han nåt som vi kallar för mängdproblem. Han gör alldeles för mycket. Om han ska äta en knäckebrödmacka t ex då äter han en hel rund kaka med massor av ost på. Om han ska dricka Coca-Cola så dricker han en hel 2-litersflaska på en gång. Det gör att han är ganska så big. 141 pannor var han uppe i som mest i vintras.

Men på nåt vis vände det efter jul och han kom igång med träningen igen. Och hej vad han tränar. Det är väl det enda braiga med det här mängdproblemet han har. Nu har han simmat morgon och kväll nästan alla dagar i veckan sedan nyår + en del motionscykling. Ett tag försökte kroppen stå emot, men sen så bevekade den sig och började släppa ifrån sig kilon så just nu väger han 128. Om han lyckas nå 100 har vi lovat honom en lyxresa till Champagne.

I söndags på loppet var han som vanligt min hejaklack (vilket är hans uppgift i livet) och tydligen blev han så inspirerad, så nu tänker han ge sig på Göteborgsvarvet i maj. Redan förra året tog han sig runt Varvet medelst gång på lite drygt 3 timmar. Starkt kämpat!

Imorgon ska han få träna lite med mig, för han har lovat att cykla runt med mig när jag springer andra varvet på maran. Det blir kul med lite sällskap och nån som kan serva med dryck.

Brorsan i februari 2010, 132 kg

Vårsalong

Igår var jag på Vårsalongen på Liljevalchs. Jag gillar den. Man får ny input och ruskas om i sina gamla föreställningar om hur saker och ting ska vara. Jag gillar också tanken att det finns en utställningsmöjlighet för vem som helst som har ett tillräckligt intressant verk att visa.

Bland alla de 245 verken tyckte jag bäst om de här två. Det ena är en groda som hoppar och konstnären har med hjälp av elektromagnet fått den tunga järngrodan att sväva i luften.
Det andra var en stor graffittimålning, där konstnären hade stickat det färgglada inslaget. Kul när oväntade material möter varandra.

Salongen stänger på söndag så försök gå dit en sväng om du hinner. Jag lovar, det är enkelt. Man behöver inte vara konstkritiker eller nåt, bara en vanlig människa med ett öppet sinne.

Nr 1. Bufo bufo, vanlig padda av Lars Brunström.
Nr 2. Rubba gärna mina cirklar av Lars Hjertstedt.





















Imorse var det extra härligt att cykla. På bara några få ställen låg isen kvar, i övrigt var det lättkört. I helgen ska cykeln sulas om och så ska den få sig en total rengöring och översyn.

Vid cykelparkeringen utanför jobbet har det legat ungefär en halvmeter snö hela vintern, med en en meter hög vall att ta sig över för att få in cykeln i stället. Den snömassan var magiskt borta idag. Det var bara att rulla in cykeln. Och när jag tittade i rabatten såg jag några blommor på väg upp. Mmmm.

Livet bortom Stockholm Marathon

Något börjar skönjas där borta vid horisonten. Nämen, är det inte en massa löpare på en lång rad, springandes 4,2 mil i Stockholm?

Veckorna flyger förbi och snart står jag där på startlinjen. Laddad till tusen. Men sen då? Vad händer efter? Jag har hört talas om "post marathon blues", alltså en sorts tomhet som fyller en efter att man kommit i mål. Surfade runt lite om det här och hittade några rader som Julie Isphording (tidigare olympisk marathonlöperska) skrivit.

Tidigare år, när jag tränat inför halvmaror, har jag upplevt just den där tomhetskänslan efter att loppet är genomfört i maj. Luften går ur mig och det känns som jag sjunker ihop som en misslyckad sufflé. Sen kommer sommarn och semestern och de mindre bra vanorna. Inte förrän till jobbstarten i augusti, åter i de gamla hederliga vardagsrutinerna, brukar jag komma igång med träningen igen.

I år skulle jag helst vilja undvika att hamna i det läget. Det vore synd att tappa allt för mycket av det som jag tränat upp under vintern, så jag tror jag måste sätta upp ett nytt mål.

Jag har en kompis som är multisportare och han ska köra Polar Adventure Race i augusti. Tretimmarsvarianten verkar spännande....

Analys

Jag måste skriva lite mer om loppet igår. Det är ju ändå ett delmål och det är viktigt att stanna upp ett tag och njuta av att ha nått målet innan man drar vidare mot nästa.

Som jag skrev i mitt absolut första inlägg så är lopp för mig en sorts belöning och ger mig också möjlighet att se om jag tränar rätt.

Uppladdning
Slarvade lite med uppladdningen. Loppet kändes inte 100% viktigt, så jag skippade allt vad formtoppning heter. Tränade ganska friskt under veckan, vilket gav lite träningsvärk fram tom lördagen. Vilade fredag och lördag och kände mig fräsch på söndagen.

Förberedelse söndag morgon
Åt en bra frukost, yoghurt/nötter/russin + en fullkornsmacka med rostbiff. Drack mycket fram till en timme före start. Åt ett äpple 20 min före start. För mig funkar det med mycket fibrer - har ännu inte fått känning av löparmage och jag stod mig bra genom loppet. Värmde upp hemma och var varmt klädd fram till start.

Första halvan
Förvandlades, som vanligt när jag springer lopp, till Buttersmurfen under de första kilometrarna. "Jag hatar att springa lopp. Jag hatar att det är så fruktansvärt jobbigt. Kommer jag att orka det här tempot, varför gör jag detta?", malde det på i huvet. (Är man riktigt riktig egentligen?) Det är en sån anspänning att starta och jag är väl antagligen nervös. Tempot är också betydligt högre jämfört med träning, nästan en halv minut snabbare per km, så det är verkligen jobbigt.
Efter 3 km kom jag så in i nästa fas där det mer handlar om att rulla på, avverka km. Samtidigt vill jag inte att det ska ta slut för fort och jag försöker vara närvarande så mycket som möjligt, eftersom det är just den här stunden jag har tränat så mycket för.

Hejaklack
Min tappra underbara hejaklack, maken, mamma och brorsan, som i ur och skur alltid, oavsett lopp står där nånstans utmed banan. Så uppfriskande och energigivande. Tack!!

Andra halvan
Psykologiskt är det skönt att passera halva sträckan. Nu vänder det. Nu blir det bara kortare (även om det har blivit kortare hela tiden). Igår låg jag ju och drog några av mina medlöpare från 4-11 km och passerade milen på 54 minuter vilket är 5,25-tempo. Det var nytt för mig det här att springa ett så litet lopp där man märkte av de andra löparna så tydligt. Göteborgsvarvet handlar mer om att zick-zacka sig fram, men här hörde jag hela tiden den som låg bakom mig och det sporrade mig rejält till att hålla farten.

Kroppen efteråt
Skorna funkade superbra som vanligt. Inga blåsor eller blessyrer, ingen värre träningsvärk. Knän, leder - allt ok. Fick dock ett rejält skavsår under ena armen, men det berodde mest på att det var så jädrans blött, allt blev blött.

Att träna vidare på
Två saker. Det ena är att springa längre sträckor, gärna uppemot 3 mil för att lära mig att jag orkar, orkar, orkar. Det andra är att träna på att hålla en högre fart. Långa intervallpass på upp mot 1 km tror jag måste till.

Tävlingsdax

Tjoho!! Jag är inte kass. Kom i mål på 1.33 med två minuter tillgodo till kass-klass (alltså i min kass-klass). Det känns befriande. Men det var inget enkelt lopp utan jag kämpade verkligen så mycket jag orkade.

Det är bra att springa tävlingar ibland tycker jag. Trycker ökar något, det finns en spänning och en nervositet. Och så får man se vad man går för.

Vädret idag var kanske inte det bästa, men efter den här vintern är man van. Dags så att springa tre varv runt Råsta- och Lötsjön, knappt 5,6 km per varv. Jag lämnade Sundbybergs IP som siste man, men plockade några placeringar i första backen. Sen några till och där höll vi oss. Jag var definitivt en hare för några. De låg precis i hälarna på mig. Jag kände mig jagad och ville inte gärna släppa förbi. Så höll vi på från 4 km till 11 km. Men så i uppförsbacken på tredje varvet kroknade jag. Stannade till vid vätskestationen och drack ordentligt. De andra bara dundrade förbi. Jag struntade fullkomligt i dem.

Ut på sista rundan. Nu gick det trögare, men jag hade ytterligare en envis gubbe bakom om mig och tänkte banne mig inte släppa förbi honom Fast när vi gick i mål visade det sig att jag hade dragit honom hela vägen - han hade inte orkat springa om om han så hade velat. Han tackade så mycket för hjälpen efteråt. Det värmde. Tänk att jag kan dra någon annan, det känns stort.

Jag gillade det här loppet, det var lite lagom pretanatiöst och jag hoppas kunna springa nästa år igen.

Summering träning vecka 11
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Löpning = 2,7 mil (1+ 1,7)
Box 1 timme
Body pum 1 timme

Träningstid knappt 7,5 timmar

Intet är som guld som glimmar

Yes I can

Imorse var det plusgrader för första gången sen i december när jag cyklade till jobbet, +1,3 visade termometern. Har vi äntligen kommit till en brytpunkt? Det vore skönt i så fall. Fast jag måste säga att jag har tyckt om att cykla alla de här bitande kalla, mörka, morgnarna som har varit i vinter. Känner ett visst mått av vemod att den tiden nu är över.

Jag gillar inte att ljuga, men det är en grej här på bloggen som jag kanske inte har varit så noggrann med att beskriva exakt. Det gäller det här med armhävningar. När jag har skrivit att jag gjort armhävningar så har jag utelämnat att jag alltid står på knä och gör dem. Nå, det känns ju inte lika coolt som att stå på tå. Armhävningar är den övning som jag genom alla tider har haft svårast för att göra. Jag fattar att det hela handlar om teknik och min teknik gör att jag får blodstörtning i huvet. Det är väldigt obehagligt. Sen har jag också genom alla tider varit ursvag i armarna, men har förbättrat mig de senaste två åren (har skrivit om det här tidigare) och särskilt Boxen har gjort mig starkare.

Idag nådde jag äntligen en milstolpe. Jag var på Body Pump och på slutet av passet var det så dags för några armhävningar. Och instruktören uppmanade oss att i alla fall göra några armhävningar på tå, hon sa det flera flera gånger innan vi satte igång. Kunde bara inte gömma mig där längst bak i hörnet, även om jag försökte, utan intog rätt position och gjorde hela fem (5!!) armhävningar på tå. Det är definitivt ett genombrott. Shit alltså. Häftigt. Den 18 mars 2010 - för evigt i mitt hjärta.

För övrigt så har jag lagt in mina träningspass i statistikprogrammet och på min fiktiva resa mot Prag har jag nu avverkat 63,5 mil sedan jag startade bloggen och har hamnat i Hundige, en förort till Köpenhamn. Enligt Wikipedia sker det många brott här. (Men alltså, hur kan de skriva så? Köpenhamn jobbar ju stenhårt på att förmedla bilden av att vara Wonderful.) Hur som helst, redan imorgon har jag dragit vidare och lämnat Hundige bakom mig.

Tankar om tid

Lopp på söndag. Två sjöar runt. Det loppet har jag tänkt springa i många år men det har aldrig blivit av tidigare. Har inte varit i tillräckligt bra form så tidigt på våren förut att jag vågat prova vingarna. Förra året fegade jag på löpbandet istället just samma dag som loppet gick. Sprang där och längtade ut.

I år är det andra bullar som gäller. Har nog egentligen haft milen i tankarna förut, men det blir alltså till att springa en så udda distans som 16,7 km.

Tar det som ett roligare träningspass men funderar ändå över vilken tid jag ska känna mig nöjd med. Kollade i förra årets resultatlista och då sprang försten i mål på 1.01, sisten kom in 54 minuter senare. Får jag en tid runt 1.30 så är det mer än godkänt. Snarare hamnar jag nog runt 1.35.

Jamen vi säger väl så, allt under 1.30 är SheWoman-bra, allt över 1.35 är kasst. Bra, då vet jag.

Jag en Transformer

Härligt!! Det har vänt. Efter tre veckor på botten av Landsortsdjupet har jag äntligen kommit upp till ytan igen.

Var på boxningen igår och det gick sååå bra. Tankarna kan verkligen spela en ett spratt för innan vi satte igång trodde jag inte att jag skulle orka nåt, tänkte ta det varligt - men hej vad jag bedrog mig. Och det kändes på en gång när vi började uppvärmningen.

Runt, runt i salen, veva på armarna, hoppa i sidled, sparka fötterna i baken. Nemas problemas. Några armhävningar och så några till kombinerat med upphopp. Kroppen vaknar till. Gå framåt på huk, vänd och gå bakåt och så några armhävningar till.

Övergår till boxningsövningarna, slår raka slag, uppercuts, krok avslutar med spark - jag är taggad och förvandlas plötsligt till She-Woman. Yes! Hårdare, snabbare. Tar tag i kompisens axlar och knäar mitsen. Snabbare, ännu snabbare. Båda hoppar på ena benet och trycker axlarna mot varandra så att balansen ruckas, yes - värre. Nya slagkombinationer. Gundependling och till sist sparkar så hårt jag kan på mitsen - pang, pang, pang. Energi.

Jag kom dit som en grå liten mus - och gick därifrån som en livsfarlig tiger. Synd att jag inte hade någon kamera med mig.

Tigrarna på Kolmården

Inspiration

Jag läste en intervju med formgiverskan Hanna Werning, hon som bl a har formgivit de här snygga muggarna för Rörstrand. Hon fick frågan om det händer att hon tappar inspirationen, vilket torde vara det värsta som kan hända en som har ett kreativt yrke, och hon svarade:

"- Självklart, men då har jag under årens lopp samlat på mig flera enkla knep för att återfå den. Jag brukar ta mig ut ur lokalen men det behöver inte vara en lång utflykt. Det brukar räcka med att besöka ett antikvariat, rota i en gammal låda från förr, ta kameran och fota närbilder, besöka en konstutställning eller gå högst upp på en kulle och inspireras av utsikten."

Just det där med att samla på sig enklare knep att ta till i tider när motivationen dalar gillar jag. Har inte riktigt tänkt så tidigare. När jag väl står där kommen ur spår vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till, men nu har jag punktat upp en lista som passar mig.

- Peppa mig själv (inspireras av webb, tidningar, böcker mm)
- Tryck på Reset, gör en total omstart
- Hitta tillbaka till rutinen
- Gör träningen till prio 1
- Se över matintaget, ät nyttigt, säg nej till kakor/bullar/godis/vin
- Gå inte ut för hårt, det är viktigare att orka genomföra alla träningspass
- Se framtiden an, snart har jag nått nästa platå

Träning v 10

Tre ynka ToR-cyklingar blev det den här veckan. Det är verkligen ett lågvattenmärke vad gäller träningsmängd och jag har inget bra att skylla på. Bara att jag hamnat ur den vanliga rutinen och dessutom tappat lite av motivationen. Men jag tror inte det enbart är av ondo. Den viktiga vilan pratas det mycket om och jag känner mig laddad inför nästa veckas träning. Och så är det ju tävling på söndag, 2 sjöar runt. Det ska bli skoj.

Veckans träning, v 10
Cykel 3x2 mil = 6 mil

Träningstid 3 timmar

Grattis brorsan

Om min äldsta brorsa hade levt skulle han ha fyllt 50 år idag. Tråkigt nog dog han tjong pang en dag för sju år sedan av ett dolt hjärtfel. Tomrummet efter honom är fortfarande gigantiskt stort.

Han var den absolut roligaste personen jag nånsin lärt känna. Och så var han en hejare på att springa marathon. Som bäst sprang han på 2:53:24. New York Marathon gjorde han på 3:03:33.

Hans sätt att ladda inför maran var inte alls särskilt pretantiöst med tanke på hur vi löpnördar håller på idag. Han följde inget program, sprang inga långpass. Grundträningen fick han genom sitt arbete där han gick minst 1 mil, ofta mer, varje dag och ungefär två månader före loppet brukade han börja löpträna. Som max sprang han då 7-8 km. Trots det gjorde han alltså jättefina tider. Undras om jag också har den där genen i mig?

Så även om han inte finns med oss här längre tänker jag ägna dagen åt att minnas honom och passar på att utbringa ett fyrfaldigt hurrarop: Hurra, hurra, hurra, hurra!!! Att sjunga Ja må han leva känns dock lite passé.

Ett steg upp

Det går segt med träningen den här veckan. Det brukar bli så efter en tids uppehåll. Man kommer ur rutinen, tappar styrfart och motivation. De där tre tillsammans utgör kärnan i träningen tycker jag, krånglar den ena så krånglar alla. Omvänt gäller också, får man till den ena funkar de övriga.

Jag har gjort en liten modell igen (kolla den förra här) för att försöka förklara hur jag ser på träningsutvecklingen. Den kan liknas vid en något ojämn trappa där jag med jämna mellanrum når upp till nya platåer.

Ta Body Pumpen som exempel. Jag började för några veckor sedan. Visste inte riktigt hur mycket vikt jag skulle ha vid de olika övningarna, fick träningsvärk i vissa muskler, ingen träningsvärk i andra. Gång två gick bättre, men fick fortfarande "för mycket" träningsvärk efteråt. Vecka tre vände det och jag kom då in i uppbyggnadsfasen istället för nedbrytningsfasen. Nu har jag ju varit sjuk och har halkat tillbaka igen, så det blir till att börja om från början igen.

Detsamma gäller löpningen. Nu har jag halkat tillbaka något steg i trappan och de första passen känns jobbiga och slitiga, ofta med "för mycket" träningsvärk efteråt. Efter en vecka-10 dagar känns det lättare. Efter ytterligare 4-5 veckors nötande i uppbyggnadsfasen når jag så nästa platå, men det är svårt att veta exakt när nästa platå kommer att nås, det blir mer en glad överraskning.

Väl uppe på platån påbörjas ganska snart nästa fas eftersom jag där känner mig hulk-lik och vill träna mer. Lägger till kilometer eller intensitet i löppassen eller kompletterar med någon ytterligare träningsform som gärna medför träningsvärk eftersom jag inte tränat de musklerna eller på det viset tidigare och så rullar det på. Nedåt, uppåt och framåt.

För mig finns egentligen inget slut på trappan och jag har ännu inte kommit upp på den högsta platån utan tror fortfarande att jag kan bli bättre och bättre.

Känns det igen?

Stockholm 11 mars

Det var nåt sällsamt över stämningen på stan när jag cyklade hemåt. Fattade inte riktigt vad det var först. Folk stod stilla och tittade ut över Strömmen, det var massor med polisbilar vid Riksdagshuset. Var det någon som trillat i vattnet - eller vad var det?

Nej, poliserna verkade ha nåt med ett besök vid Riksdagen att göra och människorna som tittade ut över vattnet var lugna. Några bolmade på sina cigaretter och såg drömska ut.

Det flöt massor med mindre isblock ner mot Strömmen, i en rätt hög hastighet. När jag rundat hörnet vid Rosenbad kom jag på vad det var. ISLOSSNING på Riddarfjärden! Hipp hurra, det betyder ju att våren är på väg.

I love bike

Jag har sagt det förr men måste säga det igen: Jag älskar min cykel! Alla borde cykla! Det är ett perfekt fortskaffningsmedel som går tillräckligt fort, ger motion, frisk luft och vackra vyer. Och så tänker man så bra när man cyklar. Dessutom är det miljövänligt.

Nedan hittar du svar på alla dina frågor när det gäller cykling till och från jobbet.

Är det inte kallt?
- Klart det är kallt med -18 grader, men det finns ju kläder. Balaklava, buff, skidhandskar, långkallingar, det är bara att bylta på sig. Tänk på alla som åker skidor i fjällen, inte bangar de för några minusgrader.

Är det inte halt?
- Jo, särskilt just nu när vägbanorna tinar på dagen och fryser på natten, men dubbdäck funkar suveränt. Sen får man koncentrera sig vid svårare passager. På vintern finns det en viss likhet med att åka röd pist - inte svart. På sommarn är det inte halt.

Blir man inte svettig?
- Jo och det vill just jag också bli eftersom jag ser cyklingen som ett träningspass. Dusch finns på jobbet. Men man kan också cykla långsammare.

Tar det inte lång tid?
- Nej, snabbare än om jag hade åkt kommunalt, moppe eller bil (inräknat tiden att hitta en parkeringsplats) till jobbet.

Är det inte läskigt att cykla i trafiken?
- Jag har en jättefin sträcka att cykla som löper utmed Stockholms vatten. Det är mest cykelväg men också någon km i trafiken. Jag tar alltid det säkra före det osäkra och stannar vid rött ljus, släpper fram bussar och lastbilar, håller span på backande fordon och fotgängare i cykelbanan. Och så har jag reflexväst och ordentliga lysen på cykeln och såklart cykelhjälm.

Hur gör man med ombytet?
- Det här är nog den viktigaste frågan för att få det att funka. Det gäller att planera och få med sig allt. Jag har lite extrakläder på jobbet utifall att, liksom en ytterjacka och innerskor, men annars packar jag väskan varje morgon. Har fått in en väldig snits på det där och har dessutom olika stora väskor beroende på hur mycket jag måste ha med mig.

Vad ska jag tänka på när jag köper cykel?
- Bästa tipset är att köpa cykeln hos en cykelhandlare med cykelverkstad nära dig, så det blir enkelt att lämna in cykeln på reparation när den går sönder. Köp en lätt cykel med många växlar som har ljuslykta á la dynamo monterad från början. Kontrollera sittställningen - den är avgörande för om man ska tycka om att cykla eller ej. Sitta krokig med gamnacke är inget skoj.

Måste man se så ful ut i cykelhjälm?
- Japp.

Hoppas jag lyckats övertyga dig lite. Testa innan du säger nej!! Och ta chansen att börja nu när våren och ljuset är här.

New York, Paris

Ibland låtsas jag att jag sitter i New York och jobbar, eller i Paris. Då brukar jag lyssna på webbradio och försöker fånga upp lite vad de pratar om. Har sökt runt lite på nätet och har bl a hittat den här kanalen i New York, Hot97 som främst spela hip hop/RnB. De har en rolig, fruktansvärt jobbig, busringare i morgonshowen som heter Carmen. Fruktansvärt, jobbigt rolig.

Om man vill höra samma musik som här hemma kan man lyssna på Z100 istället.

En fransk kanal, med extra mycket fruktansvärt, jobbig, fransk reklam, är fun radio. Bra musik dock.

Globaliseringen i ett nötskal. Har du någon utländsk favoritkanal att tipsa om?

Idé om hur göra löpbandsträning roligare

Jo jag tänkte på det där med gym, löpband och TV-program. Nämnde det sist jag var och sprang löpband att jag tycker att det som visas på monitorerna ofta suger. De ger ingen energi. Så jag har funderat lite på hur man skulle kunna utveckla detta till en lönsam affär.

Om jag hade kontakter så skulle jag först göra en deal med Spotify att hela tiden få uppdaterade listor på de 100 mest streamade låtarna i ett visst snabbt tempo (4:30, 5:00, 5:30, 6:00, whatever). Sen skulle jag se till att få in filmer från löpare som springer olika lopp, typ som Adidas har gjort när det har filmat Göteborgsloppet kolla här.

Tänk er att samtidigt som man springer på sitt löpband få låtsas springa lopp som Stockholm, Berlin och NY Marathon varvat med Vårruset, Tjejmilen, Göteborgsvarvet, Marathon des sables, Iron man etc, etc. Och samtidigt ha riktigt bra taktfast musik på högsta volym i lurarna. Det hade väl vart nåt?!!

Strategitänk

Det här med träningsvärk - det är väl ändå helt onödigt? Eller jo, jag fattar grejen, kroppen vill säga sitt och det får jag respektera. Men måste det göra så förtvivlat ont att sätta sig ner? Det är ju inte det jag har tränat på direkt.

Löpningen igår var inspirerande och gav mersmak. Jag hade planerat att springa från stugan till hamnen, fram och tillbaka, 3 gånger. Till hamnen är det 4,5 km och det lutar lite lätt utför dit och lite lätt uppför hem. Det finns inga rejäla backar utan det är alltså bara att mata på.

Jag hade letat fram min gamla pulsklocka som jag inte använt på två år och med den kunde jag göra en nollmätning av träningspasset. Egentligen gillar jag statistik och uppföljning men har varit dålig på det när det gäller min egen träning.

Första 4,5 km gick på 25.21, andra på 26.38, tredje på 27.07, fjärde på 27.08. Pulsen låg omkring 157 vilket kändes komfortabelt. Vårsolen och vägsaltet hade gjort vägbanan ren från snö så äntligen fick jag grepp under sulorna men det gjorde också att det blev stummare för benen. I senare delen av passet kändes det som att jag sprang med träskor och jag fick en flash-back av att inte kunna gå alls på grund av träningsvärk de kommande dagarna så därför hejdade jag mig vid 18 km. Tror att jag gjorde rätt val där med tanke på hur det känns idag.

Förutom kondisen och benmusklerna tränade jag mig också i långrandighet. Det krävs ett visst psyke för att hålla igång länge och det gäller att hitta en strategi som passar. Jag har inte funderat så mycket över det tidigare eftersom jag inte sprungit så långa träningspass, men igår förstod jag storheten i att dela in den längre distansen i små, små munsbitar.

Vid mitten av de 4,5 kilometrarna stod det några grindstolpar. Jag kunde alltså dela in de 18 kilometrarna i så korta sträckor som 2,25 km vilket gjorde att jag ungefär var 13e minut sprang förbi någon av referenspunkterna. Känns nästan som jag skulle kunna springa hur långt som helst på det viset. Fast nåja - kanske inte idag då.

Mums - en kaka till

Veckans träning

Veckan började inget vidare med feberkänning och snuva, men det repade sig väl i slutet. Sprang 9 km på torsdagen och det gick bra. Fördubblade distansen på fredagen och även det funkade bra. På lördagen blev det inget springande men imorse bar det av igen. Nu hade träningsvärken börjat komma och av de tre tänkta 9-km-rundorna, blev det två. Kondisen verkar vara ikapp, men benen tog stryk idag. Jag befarar en hemsk träningsvärk imorgon.

Summering träning vecka 9

Löpning = 4,5 mil (0,9+ 1,8+1,8)

Träningstid knappt 4,5 timmar

Back on track

Underbart! Jag är frisk igen. Och jag tog mig just en provrunda på 9 km som gick riktigt bra. Sprang på övervägande snöfri landsväg - vilken lycka! Solsken och lite medvind ut, lite motvind hem. Såg inga spännande djur förutom fåren i hagen men de är desto roligare. Kommer alltid fram till stängslet och hälsar bräkande. spännande ändå. En och annan bofast tittade lite frågande. Mötte bussen, annars bilfritt.

52 minuter tog det fram och tillbaka till hamnen, vilket betyder en km-tid på 5,42. Exakt så snabbt som jag ska springa 4,2 mil på om tre månader. (Måste sluta noja om den där tiden, det får helt enkelt ge sig.)

Nu när kroppen är helt utvilad funderar jag på ett annorlunda intervallpass med jättelång vila mellan. Idag 9 km, imorgon 18 km, på lördag, 27 km, fram och tillbaka till hamnen hela tiden. Men det är ju inte bara jag som bestämmer här - kroppen vill säga sitt, liksom familjen och så vädret förstås. Men ladda kan man ju alltid göra och vi har ju sportlov eller hur?

Trallalla, vilken härlig dag.

Hamnen, ytterst kort snöig väg och så vaktparaden

Skottlov

När ett barn har vuxit upp är det dags för föräldrarna att lära sig stå på sina egna ben.

Och det är just det jag och maken tränar oss på de här sportlovsdagarna när vi är på landet och barnen är kvar ensamma hemma. Vi pratar HUGE separationsångest för curlingmorsan men det går framåt. Ringde dem bara två gånger igår kväll och skickade två godnatt-sms - det var väl ok?

Idag är jag nästan, nästan frisk, 99% och det är ett härligt väder så här ska skottas snö. Jag gillar att skotta snö. Och här finns hur mycket som helst att skotta, så det blir en bra dag.

Eftersom det var risk för att taket på landet skulle rasa in när det kom så mycket snö i förra veckan, bad vi några lokala förmågor att få bort snön från taket och det hade de jobbat bra med. Det enda var att de hade skottat ner all snö så den hamnade precis utanför ytterdörren. Vi kom nästan inte in igår kväll när vi kom hit. Ett tag funderade vi på att göra en bivack och sova i den istället.

Det finns en myshetsfaktor i det där med att sova ute i snön som jag säkert fått nedärvt i mina norrländska gener. Att få ligga i ett tält högt uppe på ett fjäll när snöstormen viner utanför är nåt jag går igång på, så jag stod på mig om bivacken, men maken tog resolut skoveln ifrån mig och gjorde en gång fram till dörren.

Imorse såg jag en liten pippi som kollade in fågelholken här utanför. Finns en mysfaktor i att se sånt också tycker jag, liksom alla djurspår i snön.

Husvisning mellan 8.00-9.00

Tänk på pocenten

Idag känns det mycket bättre. Skulle säga att jag är 95% frisk idag jämfört med i torsdags då jag var 100% sjuk.

Ibland tänker jag åt andra hållet också, att de sjukaste dagarna är 0 och sen blir det bara bättre. I början går tillfrisknandet snabbare, upp till 150% bättre per dag, men så stagnerar det och att få till de sista stackars procenten upp till fullt frisk tar sina dagar. Det är lite som för ett serviceföretag som ska nå 100% kundnöjdhet, de sista 2-3 procenten kostar oändligt mycket mer än att ta sig från säg 50% till 70%.

Nu när jag inte har kunnat träna har jag surfat runt istället och skaffat mig lite input. Funderar mycket över hur snabbt jag egentligen kommer springa marathonet på. Det där med under 4 timmar känns tufft just nu.

Hittade den här uträkningen (på Norra Sporten): För att lägga upp rätt utgångsfart kan man göra en enkel överslagsräkning. Jämfört med den tid man klarar av på 10 km är farten på maraton 88 %. Springer man 10 km på en timme eller 8,8 km i timmen på maraton ger det en maratonton tid på 4.47. På motsvarande sätt ger 35 minuter på 10 km en maratontid på 2.47.

Det borde betyda att om jag springer 1 mil på 55 minuter i vanliga fall, blir sluttiden runt 4,17 (har jag räknat rätt då?). Gulp. Jag vill träna mera nu!!!!

En gammal klassiker - tänk att den en gång i tiden var det roligaste som visades på TV

Sol i sinne?

Vilket tråkigt horoskop jag hade idag:
"Du tycks idag få en möjlighet att korrigera något du sagt eller gjort utan att först ha tänkt dig riktigt för!" Det är roligare när det står "Idag har du turen på din sida, köp en lott".

Jag gillar inte att göra orätt och hoppas verkligen att jag inte har gjort någon illa genom nåt jag sagt. Kan bara inte komma på vad det handlar om. Hmmmm.

Annars så vässar jag fortfarande på bli-frisk-formen. Fick ta den förhatliga bussen imorse, men faktiskt kändes den som en räddning idag i det blötsnöiga vädret och det gjorde inget att den tog längre tid på sig till stationen än om jag skulle ha gått sträckan.

Vädret ja, det kan man prata mycket om. Jag hade en kollega en gång som efter en urdålig svensk sommar bokade in sig och en kompis på en charterresa till Cypern där det var bortåt 40 grader varmt. Innan de åkte lovade de varandra att inte klaga på värmen - så istället för att gnälla sa de varje dag - you know what it is, and sure it is. Det hade jag också velat säga idag.

Solnedgång