Tänk vad det blev av allt, det är ju smått galet. Bloggen och bloggvärlden har definitivt fått mig att tänja på gränserna och göra saker jag aldrig trodde skulle hända mig. När jag skrev första inlägget såg jag max ett marathonlopp framför mig, men istället blev det sex genomförda maror. Och ett Vasalopp. Och inte heller hade jag trott när jag började skriva att jag skulle cykla Vätternrundan, vilket nog var det galnaste (men kanske underbaraste) loppet av dem alla.
Inte heller visste jag då att jag skulle börja tycka om att springa på morgonen, eller i minusgrader. Eller springa två pass om dagen. Eller för den delen att tycka att femton kilometer är en baggis. När jag började tyckte jag fortfarande att milen räckte fin-fint.
Allt har inte varit en dans på rosor för jag har fått lära mig mycket om hälseneinflammationer, korta hamstrings och knutor i vader. För att inte tala om oron jag kände över det där trycket över bröstet som kom under den kalla, blöta Stockholmsmaran 2012.
Tack vare bloggen finns nu många fina minnen från drygt fyra års träning och några magiska tävlingsögonblick bevarade och tillgängliga för alla som vill läsa. Jag hoppas de har inspirerat och fortsätter inspirera er läsare till er egen träning och era egna mål.
Min dröm om maran under fyra timmar lever absolut vidare och skulle det nu vara så att jag grejjar det någon gång i framtiden så kommer ett inlägg till. Lovar det.
Tack alla läsare för de här åren, utan er hade det inte varit lika roligt. Må nu så gott ni bara kan. Och glöm inte - kan jag - kan ni!
Glad midsommar! (eller god jul/glad påsk om ni läser det här inlägget nån gång i framtiden)
Lotta
Cirkeln är sluten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar