The end

Alla sagor har ett slut, så även denna blogg. Den har varit fantastiskt rolig att skriva men nu är det är dags för sista inlägget.

Tänk vad det blev av allt, det är ju smått galet. Bloggen och bloggvärlden har definitivt fått mig att tänja på gränserna och göra saker jag aldrig trodde skulle hända mig. När jag skrev första inlägget såg jag max ett marathonlopp framför mig, men istället blev det sex genomförda maror. Och ett Vasalopp. Och inte heller hade jag trott när jag började skriva att jag skulle cykla Vätternrundan, vilket  nog var det galnaste (men kanske underbaraste) loppet av dem alla.

Inte heller visste jag då att jag skulle börja tycka om att springa på morgonen, eller i minusgrader. Eller springa två pass om dagen. Eller för den delen att tycka att femton kilometer är en baggis. När jag började tyckte jag fortfarande att milen räckte fin-fint.

Allt har inte varit en dans på rosor för jag har fått lära mig mycket om hälseneinflammationer, korta hamstrings och knutor i vader. För att inte tala om oron jag kände över det där trycket över bröstet som kom under den kalla, blöta Stockholmsmaran 2012.

Tack vare bloggen finns nu många fina minnen från drygt fyra års träning och några magiska tävlingsögonblick bevarade och tillgängliga för alla som vill läsa. Jag hoppas de har inspirerat och fortsätter inspirera er läsare till er egen träning och era egna mål.

Min dröm om maran under fyra timmar lever absolut vidare och skulle det nu vara så att jag grejjar det någon gång i framtiden så kommer ett inlägg till. Lovar det.

Tack alla läsare för de här åren, utan er hade det inte varit lika roligt. Må nu så gott ni bara kan. Och glöm inte - kan jag - kan ni!

Glad midsommar! (eller god jul/glad påsk om ni läser det här inlägget nån gång i framtiden)
Lotta



Cirkeln är sluten

Analys Stockholm marathon 2014

I veckan har jag befunnit mig i värsta super-woman-moodet. Ingenting kan stoppa mig nu och tänk om jag skulle ta och skaffa mig en plats till Vätternrundan?! 30 mils cykling är precis vad jag skulle vilja ge mig i kast med.

Vis av erfarenheten fattar jag dock inga stora beslut veckan efter en mara eftersom jag är helt oberäknelig, fullpumpad på adrenalin och endorfiner som man är. Det är ingen hejd på vad jag kan tycka mig vara kapabel till fram till den där "ner som en pannkaka"-dagen som kommer likt ett brev på posten den dag jag börjar funka normalt igen. Nej, det gäller verkligen att sitta på händerna så de inte klickar i nån ruta här eller där eller slår nåt nummer man inte alls tänkt ringa. Det blir alltså ingen Vättern (även om jag fortfarande tycker det hade varit väldigt roligt). 

Istället är det dags att summera Sthlm marathon 2014 och försöka sig på en analys som stöd för kommande träning och lopp.

När jag ställde mig på startlinjen förra lördagen var jag rätt övertygad om det var för sista gången. Det har varit ett segt träningsår och svårsprunget så in i bomben. Jag har saknat motivation och har dealat mig ur många träningspass som hade behövts för att göra ett riktigt bra lopp.

Det är alltså lärdom nummer ett. Var motiverad. Det är kanske till och med så att jag skulle ha ställt in i år för att ha gett motivationen en chans att komma åter.

Jag har samtidigt gått med en undran om just hur mycket träning som behövs för att klara en mara. Vore det möjligt att klara en mara vilken dag på året som helst, förutsatt att jag är grundtränad och inte skadad eller sjuk? Och jo faktiskt, jag fick det bevisat för mig i år att det verkligen är möjligt. Vad nu det är värt. För omgivningen såklart inte så mycket, men för mig, inombords, gör det ändå skillnad. Det känns gött att veta att jag har den styrkan.

Lärdom nummer två: Jag klarar att springa ett marathon vilken dag på året som helst, förutsatt att jag är grundtränad och inte sjuk eller skadad.

OK, att klara maran är en sak, att genomföra den under fyra timmar något helt annat. Då behövs det springas många mil generellt, särskilt många långpass och så måste genomsnittsfarten ökas. Det är ingen rocket science men svårt att få till, särskilt under de kalla vinter/vårmånaderna. Kanske är det så att marathonlopp som ligger på hösten passar mig bättre än Stockholm marathon. Då har jag hela den varma delen av våren, sommaren och nån månad av hösten på mig att förbereda mig.

Lärdom tre: Sluta hoppa över långpassen och leta upp ett passande lopp som går på hösten.

Jamen, då säger vi så. Dags att vända blad och gå vidare.

Det var en gång... ett marathon

5:10:36 blev tiden i lördags. Jämfört med förra året då jag småputtrade runt på 4:42:25 och nästan hade det mysigt så var årets lopp en seg kamp.

I alla fall - jag är supernöjd och jätteglad över att ha plockat hem ännu en medalj och finishertröja till samlingen. Och försköningen av loppet har redan börjat, så innan den kommit för långt, låt oss en gång för alla slå fast att det är dåligt att komma till start med för få mil i benen - det gör bara onödigt ont. 

Stockholm bjöd på bästa löparvädret så  jag lät rullgardinen stanna uppe efter att jag hade dragit upp den på morgonen. Fixade med de sista bestyren och fick sedan lyxig skjuts ända fram till Stadion. Där satte jag mig på läktaren ett tag och tog in vad som var på gång att hända. 42 km lubbning; gulp, eller oj eller wow. Satan på gatan, nu är vi äntligen här! Dags för belöning.

Så gick startskottet, massan sattes i rörelse. Jag kunde det här, visste precis vad som väntade. Hade koll på varenda meter av sträckan. Var stark i psyket. 

Gick ut lugnt, satte igång musiken och lät mig följas med av strömmen. Hejjades på av publiken och med jämna mellanrum dök mamma, brorsan, exkollegor och kompisar upp utmed banan och gav mig den där extra energin som är så ovärderlig. Maken anslöt under de sista kilometrarna och knuffade mig rent mentalt framåt. 

Som sagt jag hade det hela klart för mig och de stumma benen kom inte som någon överraskning. Däremot kom de alldeles för tidigt, redan på Odengatan på första varvet. Därifrån gick det bara långsammare och långsammare. Jag fick hela tiden fånga in tanken som så gärna ville vara långt där framme vid målsnöret nånstans. "Här och nu" blev mitt mantra och för varje gång jag sa det till mig själv kunde jag konstatera att jag tagit mig några kilometer sedan förra gången. Såna där små saker är något att glädjas åt och inombords jublade jag.

Vid halvmaran gick det som trögast men saltgurkan som serverades gjorde nåt med kroppen och rätt vad det var passerade jag 25 km. "Här och nu", kylbalsam på låren, energidryck och energigels fick mig framåt. Ju längre in i loppet jag kom desto kortare blev löpsteget. 

Men - jag hade aldrig en tanke på att bryta utan det var bara att streta på, ett steg i taget.

På slutet mattades publikstödet av och jag förstår dem fullt och helt. Fyra timmar räcker gott och väl för vilken entusiast som helst, men på Västerbron satt två tjejer på mitträcket och hejjade. De sa "ni kommer vara så stolta över er när ni kommit i mål, kämpa på". Just det där fastnade och gav energi. Inte en chans att jag skulle kliva av nu.

Från Västerbron och framåt de sista kilometrarna följdes jag åt med en man i skägg. Första gången vi råkade på varandra gick han uppför bron medan jag sprang jämsides i precis samma fart. Jag kunde inte ta mig förbi honom. Det gick bara inte hur mycket jag än försökte. Det kändes pinsamt, men på utförslöpan fick jag ett försprång. Som han tog igen nånstans på Norrmälarstrand och så höll vi på. Sista gången jag sprang om honom var vid 40 km och då var jag tvungen att snacka lite med honom. Han pratade engelska och det visade sig att han gjorde sin tjugonde mara men att det var första gången här i Stockholm. Vi pratade inte om tiden, båda kände nog att den inte var nåt att skryta med. Efter målgång sågs vi igen och vi kramade om varandra i någon sorts lyckorus och gratulerade oss till ett väl genomfört lopp.

Härliga tider. Att springa i mål i ett marathon är alldeles, alldeles underbart. Tårarna och endorfinerna sprutar och allt det jobbiga är som bortblåst. 

Jag tog tacksamt emot medaljen och haltade bort mot Östermalms IP där jag fick finishertröjan. Det var ett skjå att böja sig för att få av chipet från skon men till slut gick det. Maken mötte upp vid påsinlämningen och han levererade säkert hem mig på moppen. 

Om målgången är skön så är det nästan ännu skönare att få duscha, äta en bit och sedan sjunka ner i soffan och bara njuta av bedriften. Den feelingen alltså, den är fett värd hela resan.

Så gick solen ner och sedan levde hon lycklig i alla sina dagar.

Tills nästa gång...

Kanske gladast av dem alla..