Årets vackraste långpass

Hur beskriver man ett av de bästa och vackraste löppassen man någonsin varit med om? Kanske genom att titta tillbaka på vad jag normalt har att jämföra med, t ex långpassen den 14 april eller den 22 april. Eller kontrasten mot vinterpasset bara någon vecka tidigare, den tredje advent.

"Dit bort, till den längst bortersta udden vill jag springa", tänkte jag så fort jag såg den. Vi hade just gjort oss hemmastadda i det hyrda huset på Costa Brava-kusten, där vi gömde oss för julstressen och var ute på en inspektionsrunda i kvarteret då vi kom upp på en utkiksplats med en fantastisk utsikt över Medelhavet. Längst bort i horisonten skymtade fyren i Tossa de Mar och jag kom ihåg den underskönt vackra vägen mellan Sant Feliu de Guixols och Tossa de Mar som vi åkt en gång förut.

Costa Brava-kusten


















Lite som en vinthund gick jag de första dagarna och väntade jag på att få dra iväg. Sprang ett kortare pass på lördagen och njöt av att kunna springa i kortärmat. På söndagen rörde vi oss mest bland caféerna och vände upp näsan mot solen. Sen blev det julafton och då åkte vi in till Girona. Men sen kom juldagen, och då passade det bra med ett långpass. Maken och äldsta sonen lovade att agera dryckesstation på vägen och inte minst lika viktigt, skulle skjutsa mig tillbaka när jag väl nått fram till Tossa.

Nu var det äntligen på riktigt, nu sprang jag vägen jag tänkt på i flera dagar och det är nu det blir så svårt att beskriva storheten med det här. Krasst sett utifrån var det 22 km asfalt med många, långa, branta backar uppför, men också lika många backar nedför. Lägg till en oändlig mängd repris-kurvor dvs förvillande lika kurvor som följer bergets krusning och så lite trafik att jag kunnat springa mitt i vägen om jag velat. Bara nån gång var femte minut eller så kom en bil, motorcykel eller någon cyklist.

Men alltså, DET VAR SÅ VACKERT. Så fantastiskt! Tittar man ut över branterna hisnar det, långt därnere slår vågorna mot klipporna och här och var ligger det fina små sandstränder. Vattnet skiftar mellan blått och grönt. I några av vikarna klättrar förvuxna fiskebyar upp för berget med en del hus som är bland det lyxigaste jag någonsin sett. Tänk att få bo så.

Nu står det mesta tomt i väntan på nästa sommars semester, här och var hörs någon vakthund skälla, annars är det knäpptyst. Kilometer läggs till kilometer men jag har inte bråttom, vill inte att det här ska ta slut för snabbt.

Efter 12 km kommer vätskestationen ikapp mig och jag får lite hejjarop och applåder och ett kort avbrott. Fyller på med energidryck och saltgurka, talar i tungor om hur vackert det är och hur bra det går, endorfinerna sprutar i kroppen. 

Framåt 20 km börjar kroppen kännas sliten, upp- och nerförsbackarna känns i vaderna men nu är jag nästan framme. Passerar Tossa de Mar-skylten och fortsätter ner till stranden där jag trotsar datumet i kalendern. Drar av mig träningskläderna och slänger mig i havet. En stund senare blir jag bjuden på en nygjord paella på en av restaurangerna. Vilken underbar dag!

När solen så småningom går ner står vi återigen på utkiksplatsen och blickar bort mot fyren i Tossa de Mar och det känns på ett alldeles särskilt vis att veta att jag har tagit mig hela vägen dit springandes. Ända dit bort till den bortersta udden.

Ett gott slut och Ett Gott Nytt År önskar jag dig.